——— — —— kungliga regeringen, om han bidroge till befordrande af sjöröfvareus gripande och straff. Marie såg således en laglig möjlighet för Georg alt höja sig ända till sin förre välgörares dotter. Men deruti lågo ej de mäktigaste bevekelsegrunderna, de mest afgörande retelserna till förman för Georg i Maries hjerta, som ändtligen blifvit trött på den långa striden emot en böjelse, som ingenting förbjöd henne att hysa. . . Måhända för första gången frågade hon sis sjelf, hvem på jorden väl hade rättighet att af henne begära redogörelse för hennes öde, om det fölle henne in att icke för alltid uppoffra sina egna önskningar och deras lycka, som voro henne kära, för en verlds fordringar, i hvilken hennes fader icke mött annat än orättvisa och otacksamhet; hon återkallade i sitt minne Georgs smärta vid deras skiljsmessa; nästan med samvetsförebråelse erinrade hon sig de smärtande bevisen på en kärlek, som ej mera kunde betviflas och som borde förjaga hennes sista betänkligheter, hvilka aldrig varit grundade på en för detta finkänsliga hjerta alltför fremmande stolthet, men som måhända underhöllos af ett obestämdt misstroende om hennes eget välde, af en slags fruktan för egna känslor och, å att säga, blyghet för hennes egen lycka; men Sen dan Marie en gång vågat att frimodigt betrakta den bländande drömmen, kände hon sig oemotståndligt hänförd deraf. ij Sedan de dammar, hvilka hon uppfört emot denna känsla, som doft svallade i djupet af hennes hjerta, väl blifvit bortryckta, så följde all hennes trängtan, allt det leende och förbländande, som kan uppstå i en ung flickas bäfvande inbillning, denna hennes tankes flod; alla en ömsesidig, tillåtlig och trogen kärleks outsägliga njutningar och det husliga lifvets lycka, upprullades för hennes numera djerfvare blickar; ben