Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1853, sida 1

————— — andra, om ock deras egna kärlehsplaner derigenom tillintetgöras. — Min herre . . . hvad menar ni dermed? stammade Marie, förfärad öfver Mauclercs besynnerliga artighet. Plötsligt erfor hon åter intryck af den nattliga scenen i trädgården, innan hon förlorade sansningen, och som hon sedermera bibehållit i sitt minne endast såsom en dröm. — Ack, ni kan inte tro, fortfor Mauclerc, hvilket behag halfdagern i denna landtliga tillflyktsort förlänar åt er skönhet; ni kan inte ana hvilken besynnerlig retelse edra drag, vid hvilka flera minnen ån ul tror fästa sig, utöfvar på mig. Marie försökte icke att utforska meningen af dessa ord, ty hon hörde intet Mera, Blek och nästan fastnaglad på sin stol; SÖkte hennes blickar endast efter en beskyddare. — En sak, hvarpå utan tvifvel hvarken ni eller frå dHorigny tänkt, sade Mauclerc kailt, är, att alla försigtighetsmått, som fru intendentskan tagit för den hemlighetsfulla tystnaden här, varit högst okloka, emedan de betagit den, som här möjligen kunde hotas af någon fara, all möjlighet att erhålla hjelp... Då man lät bygga denna kiosk så långt afsides, på det att intet buller skulle hinna hit, borde man väl också hafva tänkt derpå, att nödrop härifrån hvarken kunna höras till vägen eller till busen; — om för öfrigt fru dtllorignr, såsom nu vore bortrest, och om guvernören öfver Guyenne bjudit intendenten till sig, hvilket nu är fallet, så är det mera än sannolikt att den, som här hotades af våld eller mord eller kanske båda delarne, inte skulle kunna undkomma den dubbla fara, som hotade hennes lif och hennes ära. Marie var stum; icke ett ord, icke ett rop förmådde sramtränga emellan bennes läppar. (Forts.)