Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1853, sida 1

Unsändt.) Några ord om den uppenbara kyrkoplikten, dess tillämpning och verkan. För hvarje brott emot ett samhälles lagar måste finnas straff, likasom försoning då brottslingen med ånger erkänner sin förbrytelse och bättrar sitt lesverne. Denna försoning, om den skall vara en sanning, måste af samhället gifvas så, att den återupprättar den sallne och ej blifver en förnedring för honom. Den uppenbara kyrkoplikten, som genom Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 blifvit, om vi så må uttrycka oss, reglerad, var väl ifrån början att betrakta som en sann religiös ätgärd, hvarigenom den ät brott förvunne och straffade återigen borde upptagas i den kristna församlingens sköte, sedan han genom öfverträdelse mot samhällslagen blifvit utesluten från delaktighet af de förmåner honom såsom medborgare tillkommit. Syftemålet var vackert; det stödde sig på religiös grund; det utgick från läran om försoning, men afsåg icke något straff, hvilket genom den verldsliga lagens förutgående bestämmelse var gifvet och undergånget: det innefattade tvertom ett återupprättande af den fallne, ett äterinsättande i hans förlorade rättigheter; men i tidernas längd har denna försoningsåtgärd urartat till hvad den nu är, eller den drygaste och mest förnedrande delen af det straff, som brottslingen ådömmes ; den är ej mera en följd af den frivilliga och uppriktiga ångern öfver ett begänget brott, utan innefattar ett tvång emot den brottslige, som han med eller mot sin vilja måste underkasta sig; han måste, antingen han vill eller icke, om han ångrar sig eller fortsätter sin lastbara lesnad, emottaga den försoning, som samhället påtvinsar honom. Den religiösa andan är således försvunnen och den uppenbara kyrkoplikten utgör nu en del af det brottslingen ädömda straff. Vid tillämpning af detta försoningsstrafl. som uteslutande tillhör vårt kära fädernesland, har kanske den största orättvisan blifvit begången; ty då en stor del grofva förseelser och brott emot person kunna försonas med penningar, hvarigenom försoningen blifver fullkomlig både inför lagen och samhället, mäste den för brott emot eganderätt sakfällde, äfven om han med penningar kan godtgöra de honom ådömda böter, likväl underkasta sig bestraffningen af den uppenbara kyrkoplikten. Den fattige uslingen, den i armod och