Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1853, sida 2

Fru dHorigny hade icke behot af detta plumpa Skämt, för att med hänryckning bifalla sin mans begäran. Det gällde för henne att erhålla upplysning om en af dessa aningar, på hvilka enda tviflet är det innerliga begäret man känner att se dem behrästade. Huru häftig var icke hennes rörelse, då hon hörde den falske markisen troget beskritva den väntade bilden. Från detta ögonblick beslöt hon att, i trotts af den fara, för hvilken hon blottställde sig, tillfredsställa sitt behof af omvexling och nya förströelser, som uennes tråäliga hvardagslif gjorde för henne så lockande. Nysikenheten, denna drifljeder för sådana själar, som äro känslolösa för ädlare böjelser, blef starkare hos henne än klokheten, ja, än sjelfva egoismen. — Hör du, min vän, sade hon till hr dHorigns, gripande fast i den första tanke, som föll henne in, vet du, att då vi läto ommöblera vårt slott vid Gravekusten och ombesörjde en ijenare-personal derstädes, så glömde vi flera vigtiga saker. — Du väcker min förvåning. — Vi ha till exempel ingen huspredikant; man kan inte gerna vara utan en sådan på en väl inrättad landtegendom; skulle det inte vara högst opassande om man i vårt slott nödgades resa bort för att bedja? .. — Det har du rätt uti, svarade dHorigny med ett aflekteradt leende; för småfolk kan det vara godt noZ att söka Gud, men för personer af vår ställning är det väl det minsta man kan begära af honom att han gör första steget. (Forts.) —— —