Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1853, sida 2

Un utflygt till Marstrand. Förr i verlden, innan ångbätarne kommit sig rigtigt gang, lärer det ha varit ganska besvärligt att komma ut till Marstrand. Man hade då ingen annan utväg än att fara landvägen till Tjufkihl, för att derifrån skjutsas på bät en mil eller så öfver sjön. Nu mera far ingen förnufstig menniska denna väg annat än under utomordentliga förhällanden. Endast kongl. postverket föredrager att sända posten den vägen, hvarigenom den far uppehålla sig nägra timmar längre på färden och göra en ofta rätt äfventyrlig och farlig resa. Men också gör han denna resa ej mer än två gånger i veckan, till stor förman för alla Marstrands innevånare och speciellt för dess badgäster , som derigenom öfvas i undergitvenhet och tålamod. Vidtoge man nu den mycket enkla utvägen, att sånda posten per ångbåt, så skulle Marstrandsboerna få sina brer nästan hvar dag, och kunna besvara dem den följande; men till hvilket skrifvande och jägtande skulle ej detta leda? Kongl. poststyrelsen skulle aldrig kunna dö i samma lugn som den lefvat, om den vållat något sådant. Som vi (audilof ej äro åtminstone några döda postväskor, icke heller på annat sätt lyda postkommunikationens lagar, kunna vi i all ro stiga ombord på Uddevalla, Wennern, Thorild.— huru vi behaga — ja i nödfall t. o. m. på Knape, och begifva oss af ut till den kända klippön, hvarest en mängd fredliga menniskor från skilda landsändar genomgå sin saltvattenkur, i skydd af Carlstens fästning, som Yblickar öfver haf och fjärd med ögon af granit. Färden dit bör gå på ett par timmar och vara rätt angenäm, ifall vädret är godt och sällskapet om bord är älskvärdt. Det sednare kan ej gerna uteblifva denna tid på året, då alltid en mängd damer äro stadda på badresor, hvilka ej kunna undgå att vara älskvärda — under en så kort färd. Säkert kastar du, om du ej är alltför upptagen, en tacksam blick bortät Känsö, som emottager all den kolera, som eljest skulle hafva störtat sig öfver landet. Kaoske är din tacksamhetskänsla blandad med en smula medlidande med de arma sångar, vid hvilkas åsyn, då de framtåga med slaggbäraren i spetsen, alla obesmittade meuniskor sly; men du bör trösta dig med att de lida för en stor id, för att till högsta möjliga evidens bevisa fördomens seghet och den blinda för Sskräckelsens otillgänglighet för alla skäl. Säkert flyger ditt öga derifrån till de tre syrarne, hvilkas glimmande ljus vägleda seglaren på hafvet. Snart resa sig tornen af Carlstens fästning för din blick — dock dröjer det ännu en god stund förr än du vändt af in i dess vänliga hamn, mellan de höga klippor, — — — qvorum sub vertice late vquora tuta silent. Säkert möta dig här vänner på stranden. Med eu hopp om äterseende skiljs du från de nya vännerna ombord och befinner dig nu — i Marstrand. Lycklig, trefallt, fyrfallt lycklig du, om någon kraftig arm stödjer dig vid vandringen uppför dessa gator, hvilkas stenläggning utgöra en miniaturbild af skärgården med sina hvassa klippor och hålvägar. En skämtare menade, att Noach skulle på hvar och en af de höga gatstenarne hafva funnit ett Ararat, om hans seglats händelsevis burit af till våra kuster, men detta yttrande finner jag för min del något öfverdrifyct. Emellertid hafva dessa gatuläggningsförhållanden, med alla deras pittoreska egenskaper, afskrämt mången herre med svaga ben ifrån det goda Marstrand, såsom i år var fallet med vår lärde prof. S., hvilken ingalunda fann det rådligt att med boken framför näsan vandra från spets till spets på gatstenarne. Vägen igenom staden är dock ganska kort. Etter att hafva passerat förbi kyrkogården, der lummiga träd skugga grönskan och blommorna på den mellan stenar och berg upptagna och inhägnade grafplatsen, kommer du genast till torget, der du kanske får en helsning af några mans militärvakt, som hvilar utanför sin kasern; derifrån man åt den andra sidan har vägen uppåt sästningen, och der slutligen apotheket erbjuder dig sina delikatesser. Vi äro nu snart nere vid badsalongen och dess park. Här möta oss talrika promenerande mellan träden och åtskilliga grupper på bänkarne. De flesta sc främmande på hvarandra och här och der höras hviskande frågor: Hvem är den der herrn? Uvem är det der fruntimret? Förhållandet förklaras derigenom att man står på gränsen mellan tvenne epoker, d. ä. badterminer, då de många pad