Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1853, sida 1

Fru dHorigny hade, som vi redan sagt, i högsta grad detta behof af ständig hyllning, denna lumpna årelystnad. som karakteriserar koketteriet. Men midt ibland alla dessa flyktiga triumfer, hvilka aldeles icke tillfredsställde hennes själ och knappt anslogo hennes Sinnen, lefde fru dHorigny endast för fåfängan. En hemlig fiende inom henne hämnade alla de uppoffrade tillbedjarnes lugn, och det var ledsnaden, som hon förgäfves sökte förjaga genom nya erösringar, hvilka för henne för öfrigt voro aldeles likgiltiga; ledsnaden, som tyst och dyster herrskade i detta tomma hjerta, lik en nattfågel i en öken. Det mål, som hennes egenkärlek tycktes hafva träffat, ljöd ihåligare än någonsin; hennes lättsinniga fåfänga straffade sig sjelf: emedan han icke älskade något, så önskade hon ej heller något; och emedan hon icke önskade något, så var hon också beröfvad den enda lyckan, som vi måhända känna här på jorden: — hoppet! ty det är det enda som : Gud förlänat oändlighet. a Fru dHorigny hade ännu icke förmatt befria sig ur denna belägenhet, från detta straff, då den person, som vi nämnt i slutet af det näst sednaste kapitlet, infann sig hos hr dHorigny. slsaren har utan tvifvel under namnet markis de Vauglas igenkänt den förfärlige arftagaren till den un ge mördade ofsicerns titel och papper. Mauclerc emottogs hos Guyennees intendent med at la de hedersbetygelser, som tillkommo den titel han tillskansat sig; föregången i Bordeaux af ryktet om uppbringandet af det fartyg, som medfört den verklige Vauglas, föregaf han sig hafva flytt ifrån Mancleres fartyg, der han varit fången. Tillfrågad om den nu på modet varande brottslingens lif och namn, uppdrog han för sina värdar en förfärlig teckning, som hos fru dHorginy verkade samma förbländning, hvaraf äfven fru de Mailly rönt ett slygtigt indytande. Ytterligbet i