Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1853, sida 2

tes stå så mycket under henne, att hon ansåg sig kunna blifva hennes beskyddarinna. Ett stycke längre fram beslöt den stela karavanen, mätt af beundran och fruktande att uttrötta hästarne, att stanna. 4 Fru dlloriguy aflägsnade sig ifrån hela sitt sällskap, i hopp att den unge kusinen skulle följa henne; men ynglingen hade icke blifvit djersvare, och endast hr vernizac vågade att följa intendentskan i spåren. Ehuru mottagen med tydlig ovilja, ansåg sig lagkarlen dock icke hafva förlorat sitt spel. Till en början förklarade han sig i dessa konstladt triviala termer, under hvilka den tidens etikett förklädde den allmänna materialismen i allt hvad kärlek hette, stundom albrytande sitt försigtiga blomstersprak, genom afskakande af de snuskorn, hyilka fallit på hans skjortkrås; när han slutligen tyckte ögonblicket vara inne att gifva det afgörande slaget, stack han handen i sin ficka, för att derutur upptaga några smäktande verser till Cloris . . . författade aftonen förut ... Då han åter uppdrog handen ur fickan hade han, i stället för de nyssnämnda versarna. fått tag uti exekutions-prorokollet öfver tvenne falska myntare, som föregående dagen blifvit steglade; han lät dock icke bekomma sig något utan fortsatte sitt kärleksjoller, ehuru på simpel prosa. Fru d Horigny försökte byta om samtalsämne, ty hon hade till princip att icke göra någon förtviflad. Men Vernizac, som ansåg det vara tid att med sitt blomsterströdda tal, förena den klassiska pantomime, som hos oss lefver qvar endast i traditionen, kastade sig på knä med en sådan hastighet, att knät aldeles opåtänkt kom i en vattenpöl. Han halkade på den leI riga marken och såg sig nödsakad att afbryta sin i fenan fastnade förklaring, för att åter komma på beAnen. (Forts.)