Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1853, sida 2

de stadgandet, hela den arbetsföra delen af folket, som ej förut varit i allmän tjenst, men söker sin bergning genom handtverk och slöjder, vara qvarhållen i ett träldomstillstånd under handtverksmästarne. En gesäll, som i många år arbetat väl och aflagt skicklighetsprof; sonen af en landtman, som å landet lärt sig slöjda; arbetaren, som ehuru ej försedd med gesällbref, men måhända efter många läroår eller genom serskildt anlag och fallenhet kan arbeta bättre än mången gesäll; sjömannen, som återkommer, oförmögen att längre äntra i tackel och tåg, men kunnig i mången slöjd eller något handtverk; dessa m. fl. skulle ej få arbeta för sig sjelfva, och ej hafva hjelp af hustru och barn (att denna hjelp i en författning behöfver tillåtas, är i sanning bevis uppå att ännu hos oss, ett slags hvitt slafveri råder). Men den som ar mindre arbetsför, den som således ej kan gagna mästareintresset och äfven med så mycken svårighet kan föda sig af arbete, att hans täslan ej är vådlig, men hans oförmåga gifven, han allena skall få njuta friheten, uselhetens frihet — och för att köpa en konungs uppmärksamhet till detta omenskliga förslag, medgifver man, att den som varit i allmän tjenst — hvem vet kanske blott ett år, eller blott för syns skull antagits, ja kanske mot en liten dusör fått ett antagningsbevis, som genast åtsöljts af ett assked? — han skall få njuta en rättighet, som förnekas den arbetsföre gesällen, utlärde lärlingen, eller bepröfvade arbetaren. Försöket är onekligen af den art, att man vet ej huru det ens kunnat framställas med hopp om framgång; ty det förutsätter i fall tillika alla handtverk inskränkes till städerna, att en regering, för omkring 2 å 3,000 handtverksmästares vinning, på sina medmenniskors ofrihet, skulle betaga en hel generation af landets arbetande klasser all utsigt, att genom egen flit och omtanka i handtverksarbete bereda en sjelfständig lefnadsställning för sig och de sina. Emellertid kan det ej nekas, att petitionens författare utmärkt sig för fyndighet. Man finner nemligen i motivorna sramställdt, att den nu medgifna rättigheten åt enhvar att utöfva handtverk såsom försörjningsmedel, är i vissa fall icke behöflig, och i många andra åter rirent af vådlig. Behöslig anses den ej vara, emedan de, som äro i goda ekonomiska omständigheter kunna gerna förvärfva mästerskap och burskap. Att de, som ensamne arbeta hos mästaren, skiljda från hem och huStru och barn, ej gerna kunna komma i goda omständigheter, tages ej i betraktande: nej, alla dömmas till ogift tillstånd och alla dermed I förenade moraliska vedervärdigheter! Vådlig anses den vara, emedan mången skicklig och ordentlig man, hvilken som gesäll eller arbetare haft sin bergning. sör tidigt lemnar mästarens verkstad — och då blifver hans arbete I slarfvigt; arbetsförtjensten ringa, skuldsättning nödig; o. s. v. Skildringen af den stoI ra olyckan slutas, med kronoutskyldernas afskrifning, och det är, som man vet, ett argument, hvilket rörer den så kallade statsbristsumman: sålunda ofta gäller hos vissa slags statsmän, mera än folkets väl. (Forts.)