Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1853, sida 2

nen, som nu förtiden skulle erhållit namnet artiati-k. Fru dHorigny, som var en rask amazon, skulle gerna önskat att få sin unge kusin till nällskap; men denne, som haft det missödet att falla af hästen, hade sökt sin tillflykt i hr dHorignys vagn. Redan gammal till hjertat, litade intendentskan redan på förhand på denna öfverlägsna ömhet, som koketter af mogen ålder affektera för nybegynnare i galanteri; men till motvapen hade den skägglöse slägtingen a ågot, som förlamar ungdomens hela hänförande makt, och äfven försvårar striden för den mindre hänförande men mera skickliga mognare kokette,n nemligen: Dybörjarens obotliga blygsamhet. ! Fru dHorigny red nu i skarpt traf längt fra nför sina gäster, då hon varsebler en ung qvinna sittaride på stranden; det dröjde en stund innan hon igenk ände henne. — Minst väntade hon att der träffa sin klos terkamrat, och hon ville knappt tro sina egna ögou. Vet var likväl Marie, som höll i handen en bok, den hon tillslutit, utan tvifvel för att öfverlemna sig åt sina innersta tankar; stundom sökte hennes tankspridda blickar i den töckniga horizonten Cordouans torn: måhända, tänkte hon, har Jakob Perrol under den nu sförslutna vintern så utmattat sig i sin tjenst, att nan ådragit sig en sjukdom; kanske, tänkte hon också med fasa, har han, berösvad sin sons och siria vänners omvårdnad, slutat detta jordiska, utan att hafva emottagit deras sista farväl, eller fått gifva dem sina sista önskningar tillkänna. Fru d Horigny kunde icke länge vara i ovisshet. om den syn, som slumpen erbjudit henne, men eftFer en noggrann öfverläggning, fann hon ingen tillräcklig ; zrund att utom sin sällskapskrets visa sin redan fö rlorade känslofullhet emot en gammal vånilana, sor n var alltför simpel att vara hennes like, men doch ej AfCkF)