Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1853, sida 1

af fartyget, hade hans klagan tystnat, han skrek icke mera... Nå än den arma modren då? emot en enda man skulle hon med en lejoninnas mod försvarat sitt barn, men med flämtande bröst och förvirrade blickar följde hon nu den mördande färden, under den plagsamma känslan af sin egen vanmakt. Plötsligt föllo ur barnets kläder ett litet skrin och en börs. Da tänkte ingen mera på det arma offret; under ett vildt skratt öfverlemnade banditerne barnets blodiga lemningar åt modrens tårar och förtviflan, och kastade sig öfver det byte, som slumpen förskaffat dem. Men af alla dem, som störtade sig öfver detta nya rof, var likväl procentaren den snabbaste. I samma ögonblick som han grep fast i skrinet, möttes han från en bland banditerne af en blick, som upplyste honom om hans oförsigtighet. Men det var försent ... han hade förrådt sig sjelf... och ljudet af en i hafvet kastad kropp tillkännagaf ett ögonblick derefter på en gång hans dom och hans straff. — Jag sade er ju förut, yttrade Vauglas, att jag skulle fråntaga er rättigheten att rädda denne man. — Men nu vill också jag hafva mitt offer, ropade Mauclerc, fradgande af raseri och pekande på Vauglas, hvars förtrytsamma blickar voro sästade på den tröstlosa modren och det döda barnet. När Mauclerc begärde blod, var han alltid säker att blifva åuydd. Två eller tre banditer närmade sig Vauglas, i afsigt att låta honom dela procentarens öde. — Det behöfs inte, sade Vauglas, jag är ännu tillräckligt säker på foten, för att ensam hoppa i sjön... men det är ett bra långsamt dödssätt, och om någon af eder ville hafva det förtroendet till mig att låna mig en pistol, så vore det förr slut. :