Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1853, sida 2

personella. Man srägar i de slesta orter snart sagdt hvarken efter hvem som bör, eller vill, eller kan förtjena det allmänna förtroendet; utan tyckes enda tankan vara: det blifver väl nägon som åtager sig värfvet, emot så lindrigt riksdagsarsvode, att vi kunna välja honom! Det är bedröfligt att omtala, men det är dock så, att detta tal låter höra sig i mer än en landsända, till föga heder för ett folk, som dock i dessa val äger grundvillkoret för hela sin politiska frihet. Det vore en feghet af oss att i det afseendet förtiga, att en del af rikets stader visa härutinnan en ännu större bekymmerlåshet och liknöjdhet än landsbygderna. Dagen för valet närmas, utan att man hört mera än en eller annan hriskning om honom, som nog reser lör godt kop — och då stunden för valet är inne, följer man impulsen af någon, som berättar: att några varit samman för att öfverlägga och funnit bäst att taga N. N. o. s. v. Vi våga påstå, att denna i korthet utkastade skildring af våra riksdagsmannavals allmännaste karakter icke är diktad. Undantag i en eller annan stad eller ort finnas alltid i detta som andra fall; men i huru många? Vi vilja ej strängt söka utreda det; de synas nog bäst vid sjelfva riksdagarne, icke blott i protokollerna, der naturligtvis partiernas ledare och de motsatta åsigternas organer upptaga ungefär lika många sidor för kontroversen, men äfven i omroelnings-resullaten, hvilka nationen ofta hör berattas, med häpnad och förtrytelse. Det måste alltså beklagligen erkännas, att icke allt det skadliga och obetänkta som beslutats, eller allt det goda och nyttiga som förhindrats vid våra riksdagar, får skyllas på den sjelfskrifna adeln och det prestvalda ståndet allena. Minoriteterna i borgareoch bondestånden hafva alltför ofta visat sig vara dessas nitiske allierade, för att ej misstänkas att mången gång, insmugglade i nämnder och förstärkta utskott, hafva afgjort saker, som kostat nationen stora uppoffringar, försakelser och obehag. Ja, man har olyckligtvis ofta sett de två ståndens majoriteter, i frågor som rört städernas eller landsbygdens genom ett olyckligt missförstånd såsom serskilta ansedda intressen, lemna sig till verktyg för denna maktens eviga regel: splittra och herrska! Men, frågar man, denna liknöjdhet för riksdagsmannavalen, denna sorglöshet att finna rättrådige, kunnige och omutlige folk-ombud, förutsätter dock någon orsak, som måste sökas djupare i samhällsskicket, än hos blott den närvarande generationens ögonblickliga känsla. Vi vilja ock i korthet antyda ett svar derpå, genom att försöka besvara en annan fråga, hvars samband med den förra synes vara oskiljaktigt, men som enklare låter sig utredas. Denna är: Kan svenska folket, genom sina folkvalda ståndsrepresentanter, uträtta något rävendtligt sor sig och efterkommande? Vi vilja lemna alldeles å sido de svårigheter härför, som kunna sökas i stånds-andan, ståndsformen, riksdagsmachineriet, o. s. v. Dessa äro så osta behandlade, så pass allmänt kanda, så påtagliga vid anblicken hvart tredje är af riksdagssörhandlingarne och riksdagsbesluten, att derom nu ingenting behöfver sägas, ehuru vi erkänna, att det är dessa svårigheter, som måste först besegras, innan det vida ömtåligare och alldagligen verkande hindret för nationens framtida välstånd, frihet och trefnad, genom statsmakternas ömsesidiga verksamhet och endrägt, kan undanrödjas. Detta hinder år — vi uttala det öppet och oförstalldt: Regeringsmaklens alllsör stora uteträckning till sådant, som borde och kunde bero af folkets sjelfstyrelse! Det är denna orimliga, i hvarje orts, hvarje individs, hvarje lokalt eller enskildt företag ingripande maktfullkomlighet hos den centrala regeringsmyndigheten, som betager svenska folket ända till hoppet, att kunna genom egna krafter något uträtta för sina välfärds-angelägenheter. Tydligt är nemligen, att denna beklagliga, häfdvunna sed, att regeringen skall bestämma, direkt genom föreskrift eller indirekt genom anslag m. m. öfver en mängd förhållanden, som kommunerna eller enskilte sjelfva borde afgöra och ordna, måste verka förqväsvande både på allmänandan, på den enskilta företagsamheten, och isynnerhet på deltagandet för den statsmakt, representationen, hos hvilken man ej finner kraft att genomföra något nyttigt eller ens motståndskraft att hindra de många förslag, som hufvudsakligen hafva stora anslag och ökade skatter till mål och följd. Man må i sanning ej undra på att nationen med likgiltighet åser sammanträdandet af en representation, som icke ens kan förskassa sig den aktning, att regeringen afsöndrar från sig ledamöter, som af representationens hufvudbeståndsdelar — borgareoch bondeståndet — blifvit förklarade oförtjente af konungens förtroende: en representation. med