Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1853, sida 1

nödvändigheten af att i detta fall göra nödiga anord ningar, Stode nu en arbetsanvisningsanstalt i beröring å ena sidan med polisen och å den andra med de allmänna arbetsinrättningarne, så skulle hvarje dagdrif vare der nödgas anmäla sig, och i brist på annat arbete, blifva hänvist till arbetsinrättningen, derifrån han vid ett annat tinfälle äfven kunde reqvireras. Det vore neml. godt om personar, innan de förpassades till en arbetsinrättning, blefve anmälda på en Arbetsanvisningbyrå, för den händelse att enskild arbetslörtjenst derisrån kunde dem beredas. Det vore äfven väl, om återkallandet ifrån arbetsinrättningen skedde förmedelst samma byrå. emedan mången ogerna emottager folk som äro kände för att komma ifrån allmänna inrättningar. Det anförda torde vara nog för att visa den stora nyttan af en rätt organiserad Arbetsanvisningsanstalt. Hvad kostnaderna för dess upprättande beträffar, så tror jag mig kunna tryggt påstå, att ingen inrättning med jemförelsevis så stort gagn kan utföras med mindre kostnader. Efter ett och annat år kunde dessa t. 0. m. blifva inga. Man bör nemligen ha en låg afgift bade på dem som söka arbetare och på dem som söka arbete, och derigenom skulle en inrättning med god trafik snart bära sig. Men till en början måste den understödjas, emedan det icke är troligt att någon enskild person, som förmår ligga i ett par års förlag härför, använder sina krafter och sina tillgångar på detta ändamål. Ett godt medel både till att utvidga Arbetsanvisningsanstaltens verksamhet och betrygga dess sjelfständiga tillvaro, skulle erhållas, om man kunde dermed förena en byra för handtverkerierna. Dessa befinna sig nu, efter herbergenas upphörande, i stort behof af en föreningspunkt mellan mästare och arbetare. Medlemmar af yrkena hafva föreslagit, att förena sig om ett kontor, hvarest för hvarje Yrke funnes en bok, i hvilken Saväl den arbetssökande gesällen, som å andra sidan mästaren antecknade sig. IIvardera skulle, så föreslogs det, betala 8 sk. bko i inskrifningsasgist. Då, efter hvad en s. d. åältgesäll i yrket upplyst, endast bland skräddarne omkring 250 nya engagementer äga rum ärligen blott mellan Påsk och Midsommar, så inses lätt att icke så obetydliga inkomster bärpå skulle inflyta. Besinnar man dessutom att annonser af tjenstsökande och i tjenst åstundas årligen uppgå till flera tusen riksdaler, så finner man att en anstalt, hvarigenom dessa annonser blefve till stor del umbärliga, lätt skulle på längden bära sig. Det är, enl min tanke, ett stort misstag af de utländska arbetsanvisningsanstalterna, åtminstone dem som prof. Hansen beskrifver, att de gifva alla anvisningar gratis. Skall expeditionen skötas med intresse och omsorg bör förestandaren ha sin fördel i sakens framgång, och mängden af menniskor tveka icke att betala det besvär de åstadkomma. Minst har jag bört de arbetssökande sätta sådant ifråga; tvärtom hafva förundrat sig öfver att de ej beböft betala något. Naturligtvis finnas dock många, som ej kunna betala, och just derföre bör anstalten ha något allmänt understöd för de expeditioner den måste göra för intet. Jag slutar denna ofullkomliga afbandling med det vördsamma lillkännagitvande, att arbetsanvisningsanstaltens härstådes fortfarande tillvaro, åtminstone hvad på mig ankommer, beror på det understöd stadsnämnden tror sig kunna lemna densamma. Omständigheter, hvilka ej förefunnos då jag började företaget, hafva gjort det för mig, äfven med bästa vilja, omöjligt att fortsätta dermed, med egna medel. Det är ej utan smärta jag gör denna bekännelse, emedan jag alltför väl inser, att om arbetsanvisningsanstalten nu upphör, skall den ej så snart hädanefter äterupptagas, emedan man skall anföra dess upphörande, hvilket skall kallas misslyckande af menniskor som ej orka tänka sig in i saken, såsom ett argument emot hela företaget, och den välmening som låg till grund derför, skulle saledes mera skadat än gagnat den idä, som skulle och borde genomföras. Det är för en sådan händelse jag härmedelst vill nedlägga en varm protest emot dem, som på grund af experimentets misslyckande vilja förkasta hela saken. Det skuile ej ha misslyckats, derest de som börjat dermed haft tillfälle och förmaga att fortfara längre tid; ägt råd att vidtaga alla åtgärder, med lokal, annonser m. m., som varit af nöden, samt derest de — medgifvom det gerna — ägt den ihårdighet, som fordras för att genomdrifva hvarje nytt företag. Måhända skall — det ligger ater någon tröst i den tanken — äfven den föregående redogörelsen kunna visa, att företaget, äfven om det afbrytes, ej varit utan frukt. Ofverlemnande saken till stadsnämndens upplysta pröfning och deltagande, afvaktar jag det beslut, som deraf kan blifva följden, innan jag bestämmer huruvida den arbetsanvisningsbyrå, som nu förestås af mig ensam, skall temporärt eller för beständigt, tillslutas. Stockholm den 6 Juni 1849, S. A. Hedlund. :A: 114