Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1853, sida 1

Sjöröfvaren, af Paul Foueher. (Öfvers. af 6. —n. (Forts. fr. N:o 166.) LEcureuils vistelse på sjöröfv are-sartyget hade ingenting mindre än förverkligat hans lifliga inbillningskrafts drömmar; hans tlytande Eldorado sördystrades småningom ibland dessa passionernas stormar, eller särgades af hans blod i förlärliga strider. Ålskande friheten, kände han sig sangen på detta fartyg, der sägelfriheten gjorde honom ännu säkrare instangd än vågorna; han, som var vand vid ett rörligt lif, sag ofta hela dagar förslyta, utan att ombord märka annat än oceanen, som instängde de vanmäktige sjöröfrarne liksom i ett slafhus, och tycktes göra deras sartyg endast till en brottets håla. För öfrigt, liksom det i den ordentliga verlden och i tillåtna affärer, gifves olika slag af ärlighet, af hvilka en del ledas af samvetet, och andra belgas af utgången, så förhåller det sig äfven med det onda. Bedrägeriet ryggar tillbaka vid stråtröfveriets gräns, tjufven fasar ofta för ett mord. LEcureuil, uppfödd i det onda, gjorde äfven ondt; stöld var för honom ett familjearf, en ställning som föreskrefs honom af magens oblidkeliga logik; men voro penningar för honom en nödvändighet, så var blod en lyx. Han hate litat alltför mycket på sina krafter, då han trodde sig wtan afsky kun