Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1853, sida 1

— —ö— — ——— na åse dessa ytterligheter af våld och grymhet, hvilka I hans nya medbrottslingar sunno ett nöje i att utörva. Hurudant också ett samhälle må vara, stort eller litet, ordnadt eller omstörtande all orduing, ett mäktigt rike, ett munkkloster eller ett röfvarband, så sinnas alltid deri en oändlig mängd skiljda intressen och gradationer af hat. Då hheureuil nagot närmare betraktat Mauclere, kände han sin första beundran förbytas till assky. Mauclere hade, genom sin oböjliga kraft, gjort sig fruktad al sina pirater; men hans uppförande emot dem hade ådragit honom deras hat; ty deri tycktes snarare ligga adelsmannens skymfande herrskareton emot plebejiska medbrottslingar, än befälhasvarens kommando öfver underordnade. Den enda 80da egenskap, som Mauclere ägde, tjenade endast till alt uppreta dessa obändiga lynnen, — ty hvarje brottsling, huru vanslägtad ifrån naturen han än må vara, bibehåller alltid någon from tanke, någon god känsla, som ännu fästar honom vid verkligheten, och hos Manclerc lefde hans fader i ett kärt och dyrbart minne. Den hämnd, som Mauclere velat taga på en enda skyldig man, men som ödet tvingade honom att utsträcka till hela samhället, betraktades dock af Sjöröfrarne i en helt annan dager, än af honom. pe kunde nämnligen icke inse hvarför de skulle utsätta sig för otaliga mödor och faror, endast för tillfredsställandet af en sonlig känsla, som Mauclere (tillochmed i deras ögon) förverkat rättigheten att hysa. Lcureuil hade småningom intagits af samma ovilja; ja, detta oroliga och grälaktiga lynne fann snart ett nöje i att tvista med sin nye herre, på samma sätt som han förut gjort med polislöjtnanten. Hans outtömliga skräfvel och hans grimaser, i hvilka sjöröfvaren bibehållit något af taskspelaren, hade ofta väckt munterhet ibland de råa åhörarne och derigenom förvärfvat hnoom nästan en oppositionschesfs N I