pund kol som konsumerades hvarje natt, och som han asmätte med nästan mekanisk noggrannhet. Under sådana omständigheter var det icke underligt att ett drag af sorg visade sig i Jakobs ansigte, sedan han flyttat till sin nya bostad. Emellertid härrörde detta icke af ledsnad; gubben hade till den fristad, som ödet bestämt åt honom, medfört nästan en samvetsförebråelse. Under de få dagar han, efter sin återkomst från Paris, tillbragt på kusten, hade han icke haft mod att underrätta Marie om hennes faders död, och han förebrådde sig sjelf för denna tystnad, som de andra innevånarne på gården ej heller vågade bryta. Han hade nöjt sig med att gå den vanliga medelvägen, föregifvande, att grefven vore sjuk; ofta föll det honom in att skriftligen gifva henne den sorgliga underrättelsen, men snart ansåg han det för en feghet att sålunda på afstånd gifva det arma barnet ett sådant slag, utan att kunna mildra det genom sina omsorger och sin omhet. Emellertid närmade sig den dagen, då hvarje gemenskap emellan tornet Cordouan och stranden skulle afbrytas, Fyrvaktarne hade erhållit lifsmedel för sex månader, den beräknade strängare årstiden, och under denna tid voro de uttryckligen förbjudna att begagna båt, emedan, om de på någon af sina utfärder öfverraskades af en storm, den skyddande lågan lätt kunde slockna. Sista veckan före spärrningen erhöll Jakob från Marie ett bref, hvari hon underrättade honom, att hon följande dagen, för en vigtig saks skull, ärnade komma till fyrbåken. Såsom våra läsare säkerligen förmodat, hade Maries belägenhet förändrat sedan den dagen, då Georg så modigt återskaffats henne medaljongen; hon hade nästan icke mera rättighet att anse sig vara i okunnighet om en kärlek, emot hvilken tviflet var hennes enda vapen. Georg hade icke yttrat ett