Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1853, sida 1

dystert majestät. Snart sondersletos de mörka skyar na, och blixtar inväfde himmel och jord i sina snabba flammor; stora regndroppar piskade de båda van drarne i ansigtet, och stormen, som dref sjön emo klipporna, nödgade dem att söka skydd inne i tornet Vi vilja icke skildra det för den unga flickan alde les nya skådespel, som framtedde sig för hennes oct Jakob Perrols blickar. I deras luftiga tillflyktsort, mid i stormens sköte, skulle man kunnat tro att hafvet, son på alla sidor reste sina böljor likt rörliga murar, skul le krossande nedstörta öfver spetsen af tornet; och nä de ofantliga vågorna rusade tillbaka, brakade tornet sina grundvalar och tycktes färdigt att förvandlas til ett stenregn i stormhvirslarne. Då tänkte Marie mer fasa på den stackars gubben, som ödet förvisade wil denna trånga plats, des ingen familjefröjd, ingen mensk lig civilisation fanns, och der han ofta skulle blifva ut satt för elementeruas raseri; hon kastade sig på kn och sade: — Jakob, min gode Jakob, kan du väl uthärda mö dorna, vakorna och farorna på den plats, som du e mottagit ? . . Till svar på denna ängsliga fråga visade en starl blixt på Perrols småleende ansigte den enda tillfreds. ställelse, som han ännu kunde njuta: den, att han ha de en pligt att uppfylla. Ä — Ia, svarade han efter några ögonblicks tystnad för mig blir ingen hvila, ingen sömn; men för alla vå ra stackars fiskare, för alla sjöfarande vid våra kuste lugn och räddning! IIvarje gång, som en hustru, er dotter eller en syster om aftonen öppnar dörren för et älskadt föremål, hvars återseende skänker henne hvila on natten och sinneslugn följande dagen, skall hon väl signa mig, och de skola säga till hvarandra: Det 44 Jakob Perrol, som deruppe vakar öfver oss; detär bar som ifrån höjden visar oss vägen! ... Ack, säg mig