Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1853, sida 1

22 A Petition i Bränvinsfrågan. Vi hafva förut omtalat huru vid harvarande Bildningscirkels lustfard. sistl. Söndag, en petition upplästes, ställd till Kongl. Maj:t, ifråga om bränvinsbranningens inskränkning genom högre beskattning. Denna petition, hvilken genast erhöll ett ganska stort antal underskrifter och nu cirkulerar till vidare undertecknande, har följande lydelse: Stormåktigste Allernådigste Konung! Det är allom bekant huru Eders Maj:t redan för lång tid tillbaka insett den olycka, som ligger för vårt land uti den öfverdrisna förtäringen af starka drycker, särdeles bränvin, som utgör en fläck på vår nationalkarakter, på samma gång den är en af källorna till vår svaghet uti ekonomiskt och industricilt hänseende. Eders Maj:t har genomskådat detta, men Eders Maj:t har ock uppfattat den vigtiga sanningen, att lagstiftningen ej bör eller kan ingripa alltför våldsamt mot en djupt inrotad sed, eller rättare sagdt osed, förrän medvetandet om denna oseds förderflighet vaknat hos folket sjelft, med begäret att utrota densamma. Eders Maj:t har insett, att en allmänt gällande lag måste stå i innerligt samband med det allmänna föreställningssättet, måste utgå ifrån folkets eget inre medvetande, och att således en förordning mot bränvinet, för hvilken det allmänna tänkesättet ej varit moget, om den ock kunnat genomdrifvas, skulle hafva blifvit overkställbar i utförandet, och endast ledt till ett ökadt antal af lagöfverträdelser med alla dessa öfverträdelsers följder af straff och elände. Eders Maj:t har med statsmannens vishet och landssadrens hjerta uppfattat dessa förhållanden och återhållit Sin länge närda önskan att hämma bränvinsförtäringen på lagstiftningens väg, uti det visa förutseende, att den tid skulle komma, då Nationen af egen drift komme att vända sig till Eders Maj:t, med bön om Eders Maj:ts hjelp och verksamma biträde mot det onda. Denna tid har kommit. Med ånger och blygd har Svenska folket vaknat till insigt af den både andliga förnedring och ekonomiska svaghet, hvaruti den öfverdrifna förtäringen af spirituösa drycker bundit oss. Med fasa hafva vi lärt känna hvilka dyrbara och stora krafter vi dels förspillt, dels missbrukat till ännu högre krafters förstöring. Vi hafva missbrukat de håfvor Försynen i flera års lyckliga skördar skänkt oss, till att förstöra våra fysiska och sedliga krafter, vår flit och vår dygd. Denna sjelfbekännelse är smärtsam, men den är sann och måste derföre uttalas. Af den lefvande insigten om tillvaron af ett ondt, måste följa begäret att undanrödja detsamma. Så enigt detta begär än må vara, så göra sig dock alltid olika meningar gällande om sättel för det ondas afhjelpande. En ovanlig enighet i åsigter har dock inom vårt land visat sig derom, att sjelfva det ondas rot, bränvinets tillverkning, mäste angripas, ty man inser beklagligen alltför väl, att så länge denna vara får obehindradt tillverkas och till ett ringa pris öfverallt utbjudas och påtrugas, ligger deri en frestelse, som den svage ej förmår besegra. De strängaste lagar mot den omåttliga förtäringen af bränvin skola derföre föga uträtta, så länge tillverkningen får obe hindradt fortfara. Det ligger ej i vår förmåga, vore oss måhända ej heller tillständigt, att för Eders Maj:t antyda på hvad sätt lagstiftningen bör ingripa i bränvinsproduktionen, men vi förena oss med de mänga röster, som i detta fall, från alla orter af fäderneslandet, vändt sig till Eders Maj:ts thron, att Eders Maj:t i nåder täcktes fö