Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1853, sida 2

lekens blickar löljde nans arbeten; men han lefver ändock — så föreföll det oss åtminstone — en främling uti ett samhälle, som icke känner honom och med föga eller intet deltagande uppmuntrar honom, kanske derföre att han ar — samhällets eget barn, och ännu ej bar fått sitt namn hallstämpladt af någon tysk eller fransysk konstkritiker. Det är vårt lands sed, att ej kunna fullt erkänna en inhemsk konstnärlig förmåga, förrän den vunnit något främmande lands uppmärksamhet. Denna osjelsstandighet kan på sätt och vis vara en aktningsvärd blygsamhet, men det är dock ett fel att låta sin känsla för det sköna bestämmas alltför mycket af främmande auktoritet. Man vågar ej tycka om en sak, förrän man af någon stor auktoritet fått höra att den är god, är vacker. Och dock våga vi påstå, att hvarje konstverk, som slår an på det naturliga, icke-konstbildade sinnet, har ett värde, ägde det ock än så många fel för kritikens mästrande öga. Det är kändt att Götheborg har rykte för sig, att sakna sinne för skön konst. Detta gäller då isynnerhet om sinnet för målarekonosten. Under det Stockholm har en mängd al målare; under det Kristiania, som ej öfvergår Götheborg hvarken till innevånarnes antal eller ännu mindre till förmögenhet, uppehåller slera konstnärer och årligen framkallar nya; under det i Tyskland det knappt gifves en småstad, der ej en och annan målare af andra eller tredje rangen har sin goda existens -— så kunna knappast en å två goda målare förvärfva sitt uppehälle i det rika Götheborg. Också hör det till sällsyntheterna att här hos privata personer få se en enda vacker tafla, under det man i Stockholm, just hos den förmögnare medelklassen, finner ofta stora samlingar af dylika konstverk. (Vi nämna blott t. ex. asl. grossh. C. Scharp, Michaelsson m. fl.) Man försvarar sig dermed, att hågen är här för mycket vänd åt det praktiska; man är för mycket upptagen af sina affärer, för att ha tid att tänka på konstsaker. Men dessa affårer utesluta dock ej smaken för åtskillig lyx och åtskilliga nöjen, hvilka sannerligen ej äro al den goda och förädlande art, som konstens skapelser och njutningar. Ifrån hr Brusevitvs atelier gå vi till porträttmålaren Salomans. Hr S., som gjort sina studier i Köpenhamn, har temligen lång tid uppehållit sig här i staden och hans porträtter, af hvilka flera äro lithografierade, äro ganska kända och omtyckta, såsom de böra vara, då de nästan utan undantag äga förtjensten af mycken likhet och för öfrigt äro utförda med en god vare sig pensel eller crayon. Hr S. har här nästan uteslutande ägnat sig åt porträttering, emedan de taflor, som återgifva egna eller anhöriges bilder, alltid vinna uppmuntran, men han har ock komponerat åtskilliga genremälningar (af hvilka dock flertalet lära blifvit sålda i Köpenhamn), som vittna om högre konstnärliga anlag, hvilka dock här ej äga någon fruktbar jordmån för sin utbildning. I hr S:s atelier märker man, utom porträtter, en dalkulla i helfigur och naturlig storlek, en tasla som ligger midt emellan porträttet och genremålningen. En liten genrebild — en säckpipblåsare — väcker intresse för den natursanning, hvarmed den är återgifven. Föredragande att i afseende å hr S. helldre säga för litet än för mycket, på det att ej någon partiskhet må anses hafva dikterat våra ord, öfvergå vi till den tredje målaren, som vistas inom Götheborg, nemligen ritläraren Unna. Hr Unna har genom de ritningar, som blifvit exponerade af hans elever i Allmänna Elementarläroverket, i Slöjdföreningens skola, m. m. förvärfvat sig ett godt anseende såsom ritlärare. Men att hans anlag, om de understöddes, kunde gå högre, derom vittnade hans i en bokhandel härstädes i höstas exponerade oljetafla, föreställande en tiggarslicka vid Rosenbad i Stockholm, som var målad med en kraftfull pensel, en frisk kolorit och god naturuppfattning, hvarföre den ock, enligt hvad resande berättat oss, ådrog sig mycken uppmärksamhet på expositionen i Köpenhamn, der den var uppställd. Vi hinna ej mer för denna gång; sluta blott med den önskan, att åtminstone så mycket konstsinne kunde i Götheborg blifva rådande, att det konstlis, som här finnes, ej måtte alldeles utdö, utan att det af åtminstone någon öm hand måtte vårdas och väckas till den fortfarande blomning, som är om ej den högsta, dock en bland de högsta yttringarne af en högre kultur. A RR FF Ä 8