Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1853, sida 2

Då för någon tid tillbaka Aftonbladet, till svar på en engelsmans temligen bittra anmärkningar emot åtskilliga förhållanden inom Götheborg, anmärkte, att medelklassens förmögnare män ofta äro uppmuntrare och beskyddare af de sköna konsterna, togo vi oss friheten erinra, att detta hvad på Götheborgs förmögnare samhällsmedlemmar ankommer just icke är förhållandet. En bekräftelse på vår äsigt hafva vi funnit helt nyligen, då vi varit i tillfälle att besöka de få här lefvande målares atelierer. Det finnes nemligen äfven hår idkare af denna härliga konst, som på duken återger bilder utur naturen, menniskolifvet och historien, i den förklarade dager, i hvilken tingen skådas af konstnärens fromma blick; det lefver äfven här en gnista af det konstlif, som utgör kulturens blomma, och som måste älskas och med milda händer vårdas, likasom blomI man, om det ej skall förvissna. Vid första inträdet på hr Bruseuitzis atelier, mötes ögat af en stor tafla, föreställande Götheborgs grundläggning af Gustaf II Adolf. På spetsen af Otterhälleberget står den ädle, ungdomlige fursten och blickar ut öfver den nejd, som då utgjorde en sträcka af nakna skärgärdsklippor, i hvilkas aflägsnaste bakgrund den s. k. (Gammelstaden afbröt den monotona vildheten, men der nu prägtiga byggnader, gator och kanaler, samt vackra parker, vittna om menniskans kraft att försköna äfven den omedgörligaste natur. Gustaf Adolfs blick hvilar än på landskapet, än på kartan, som den unge Torstensson håller framför honom. Iill venster på taflan står med forskande öga och begrundande min den skarpsynte, trofaste rådgifvaren Axel Oxenstjerna och bakom honom Nya Lödöses tvenne borgmästare, hvilka ej tyckas rätt belåtna med dessa planer att omintetgöra deras goda stad. Närmare konungen synes Horn, och till höger på taflan Götheborgs förste borgmästare, holländaren Cabeliau, hållande under sin arm sin sköna dotter, Margareta Cabeliau, (som utgör en förtjusande bild på taflan) hvilkens blickar med en viss eld hvila på den unge fursten, som kort derefter i hennes armar glömde sin första ungdomskärlek, den ädla Ebba Brahe. I förgrunden synas pagerna Brahe och Wrangel. Såsom man finner, är det ett rikt och stort ämne, som här är behandladt. Sättet hvarpå detta skett vittnar om en ovanlig kompositionsförmåga, fantasi, uppfinning, historiskt studium en lycklig karaktersuppfattning, varm känsla och utbildadt sinne och smak för gruppering. Om taflans tekniska utförande vilja vi ej här ingå i något bedömmande, men så mycket tro vi oss kunna tryggt påstå, och hafva äfven stöd för detta påstående i kompetente domares omdöme, att denna hr B:s tafla är ett konstverk af mycken förtjenst och hade väl förtjenat att erhålla den plats, hvarför den lärer varit ämnad, nemligen för den nya börsen. Om ibland de många dyrbarheter denna lokal innehåller, äfven ett enda konstverk hade fått rum, och detta dertill af en svensk och ännu heldre af en stadens egen kostnär, så tro vi att detta bidragit mera och icke mindre till samhällets ära än en och annan kostbar möbel. Vi hoppas också, att det ännu ej måtte vara för sent att lemna ifrågavarande tafla af hr Brusewitz den plats, som den med rätta bör äga och hvarest den ganska säkert skall ådraga sig fullt ut så mycken uppmärksamhet och skänka måhända ett större nöje än vare sig de dyrbara ljuskronorna eller det inlagda golfvet. Utom nu nämnde större arbete, ser man i hr B:s atelier en nyss fulländad tafla, föreställande Kristina Gyllenstjernas fångelse i Danmark. Den ädla fru Kristina, ärnu skön, omgifven af de båda unga Sturarne, bildar taflans hufvudgrupp. Till höger synes Cecilia af Eka (Gustaf I:s mor), med sina två små döttrar, af hvilka den ena döende hvilar på sin moders arm. Till venster synas några obekanta, af vistelsen i fängelset nedtryckta figurer. I denna tafla är det utan tvifvel det döende barnet, som mest ådrager sig betraktarens uppmärksamhet och väcker hans rörda deltagande. Detta barn är nemligen måladt med så mycken innerlighet och sanning, att vi trotsa någon målare att återgifva det bättre. För öfrigt är hela taflan af stort intresse, så väl för sitt ämne, som för det sätt hvarpå detta blifvit behandladt. Flera andra taflor, vid hvilka den konstälskande betraktaren med glädje dröjer, möta oss i hr B:s atelier. Vi kunna ej undgå att, innan vi skilja oss derifrån, stanna vid den lilla vackra genretaflan, föreställande brohufvu