Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1853, sida 1

.äADAD — ————— —— Men Perrol kastade med sina muskulösa armar utan stor möda tillbaka tjenarne, som omgåfvo honom. Jag har gått öfver sextio mil, sade han, för att åt dottren till grefve de Royan kunna återgifva ett obefläckadt namn ... jag gär inte härifrån förr än jag fått underrättelse om hennes orättvist skymsade far . .. hennes hopp ... — Grefve de Royan! ... ja... jag har hört talas om den mannen... han föll i onåd och blef drifven i landsflykt... Nå väl! hvad begär han mera?... — Utan tvifvel ingenting, svarade Perrol, det skulle vora bra orätt af honom att visa sig alltför anspråksfull; men jag begär att man inte låter hans barn svälta ihjäl. — Man finge bra mycket att göra om man skulle draga försorg för alla fega och oskickliga officerares familjer . . . för öfrigt råder jag er att inte vidare tala om en person, som retirerat i fiendens åsyn ... — Ja, hvarför? . . . jo derför, att han inte hade nog krut qvar att spränga sig i luften med — jag vet det jag, ty jag var med honom!... flottans leverantörer gifva oss inte en gång medel att dö... det är också en slags ekonomi — armdens officerare och sästningskommendanterne kunna ingifva klagomål, men om det på öppa hafvet fattas oss ammunition ... om vi, till besvarande af fiendens kulor, inte hafva något annat än afbrutna sablar och tomma patroner . .. så bortföras våra klagomål af vinden. — Tyst! ropade dlorigny, som kände ett behof att sätta på sig sin embetsmannamine, ingenting kan ursägta er kapiten; han tog i polska expeditionen till flykten för ryska fartyg och vanärade sin flagga. — Säg hellre att han inte ville låta stryka sin flagga, sade en tredje person, som hittills hållit sig fördold i ett hörn af audienssalen. Men just denne man,