III. Vid hafastranden. Marie de Royan och Jakob Perrol anlände utan hin der till den boning, som hädanefter skulle blifva gemensam för dem båda. — Gubben hade på sednare tiden slagit sig på uske, vid hvilket äfventyrliga yrke hans kännedom om sjön kom honom väl till pass; för inkomsterna häraf hade han hyrt tvenne rum i en gård, belägen på yitersta Spetsen af den udde, som kallas Graveudden, icke långt ifrån Medocs bördiga högslätter, och i sigte af den pittoreska fyrbåken Cordouan, som utåt oceanen Sänder sina räddande strålar. Denna gård sköttes af Castillon och han hustru och tillhörde, som vi förut sagt, intendenten öfver dåuienne: Jakobs ålder, hans redbarhet och minnet at hans denster hade på gården och i hela trakten förskaffat honom ett anse; ende, som icke, likt det anseende en Materiel 4li4makt tilldelat sina gunstlingar, kunde beröfvas honom. Naturligtvis fann Jakob Perrol i sin son Georg ett verksamt biträde vid sina förslager. Näsra år förut hade denne unge man blifvit upptagen i grefve de Royans hus, der han erhöll sin uppfostran och blef grefvens sekreterare. Först då grefven föll i onåd, tog Georg tjenst vid kustbevakningen. För att understödja fadren vid de nu ökade utgifterna, lemnade Georg honom behållningen af sin sold med Så öm ifver, att hvilken annan som hellst än gubben skulle bakom detta Georgs medfödda ädelmod upptäckt en ännu ömmare känsla. Några månader förflöto för Georg och Marie under kärlekens första och renaste intryck, denna ljufva och mäktiga förtrollning, som utöfvar sia verkan tillockvu