Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1853, sida 1

tills lyckats att lugna, ökades med hvarje dag. Ack! Marie skulle önskat att vindarne kunnat besvara hennes fråga, om de vid Cordouans ledande, skyddande strålar återförde grefve de Royans fartyg, ja, om de redan förde det genom bränningarna. Hoppet hade ändtligen i hennes hjerta lemnat rum för en dyster aning, och, lutad öfver den branta stranden, lät hon sina tårar strömma på en medaljong, som visade henne fadrens drag. Plötsligt gaf marken vika under hennes fötter, den yttersta delen af stranden rasade ned i vägorna ..-. Marie kastade sig häftigt tillbaka, fattade tag uti nägra buskar, som växte på den fasta delen af stranden, och lyckades derigenom att rädda sig ifrån den fara som hotat henne. Men glädjen öfver denna oförmodade räddning stördes af en smärtsam saknad : medaljongen hade försvunnit. i — Min medaljong! utropade Marie med en hög och klagande ton. som hon icke sörmåda-Ålernålla: Vågorna rullade häftigt emot stranden; det återstod således intet hopp att återfinna den förlorade skatten, och efter några minuters dyster håpnad beredde sig Marie, djupt nedslagen och ensammare än någonsin, att återvända till Jakob Perrols hydda. Men just då hon vände Sig om för att gå, visade sig plötsligt en man, aldeles senomvät och med hladerna i sådan oordning, att hon med fasa vek tillbaka för honom; och hade icke den nykomne räckt henne den förlorade medaljongen, skulle hon icke kunnat igenkänna eller ens gissa sig till att Jakob Perrols son stod framför henne. — Georg, som följt efter Marie, hade sett allt och hört det ångestrop. som undfallit henne. Hastigt skyndade han då utför den branta stranden, och det stigande vattnet närde ett hopp, som hans djershet eller snarare slumpen förverkligade. Forts.)