Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1853, sida 2

samtala med Winberg, hvilkens parti han på det ifrigaste tagit, och i uppbragt sinnesstämning förebrådde Mark för det han häktat Winberg, hvarjemte Johnsson äfven hotande utlåtit sig, att om det varit honom (Johnsson) Mark på sådant sätt behandlat, skulle han lärt Mark hvad hans frid tillhört, med mera dylikt. — Under sjöresan hade deras bekantskap fortsatts och de ofta träffats tillsammans. Mark hade slutligen börjat frukta för att någon komplott dem emellan uppgjordes, i ändamål att bereda Winberg tillfälle till flykt. Han hade derföre nödgats afhålla Winberg från Johnssons sällskap och ombord å fartyget inhyst honom i aktersalongen, der Mark trodde honom bättre bevakad under kaptens och Stewardens uppsigt; tilläggande Mark, att första dagen af ångbåtsfärden hade Winberg visat sig särdeles vänlig och artig mot honom samt föreslagit att få taga några lektioner i engelska språket, men de följande dagarne hade han dragit sig helt och hållet från Mark och till och med visat sig skygg for att träffa denne. På framställd fråga, hvarför icke Winberg strängare behandlades, utan lemnades frihet att hvar som helst söka Johnssons sällskap, svarade Mark, att hans order från svenska konsuln, rörande Winberg, lydde att med humanit behandla honom, vnär karakteren af det brott, hvarföre Winberg blifvit gripen, ännu icke var känd. Kort efter Winbergs gripande, hade han för Mark yttrat, att om han blott hckats komma ombord på Paqueten, som låg färdig att afgå till Amerika, hade han nu icke varit i Marks händer. I sammanhang med detta yttrande torde vara på sin plats att nämna det telegrafdepeschens ankomst till Liverpool i rätt tid får tillskrifvas kapten Rayners förtjenst, emedan han genast vid underrättelsens ankomst till Hull beredvilligt lemnade vederbörande nödige upplysningar i afseende på det förändrade namn, hvarunder Winberg reste, äfvensom hvilken väg han tagit, samt dessutom påskyndat depeschens afsändande. Således kan med all visshet antagas, att kapten Rayners verksamhet i betydlig mån bidragit till, att Winberg i detta nu icke befinner sig på väg till Amerikas fria jord. De hos Winberg vid häktandet påträffade penningar öfverlemnades af Mark till poliskammaren och räknades der. De befunnos utgöra 70 sterling i Sorereigns, 4,001 dollar i guldmynt, 16 s. 10 d. sterling i silfver, något kopparmynt samt 101 rdr 32 sk. bko svenska sedlar. — Dessutom påträffades, vid af polisfiskalen, hr v. häradshöfdingen Hansson å Winberg anställd visitation i stadshäktet, samma afton han anlände, 405 dollars i guld, gömde i en hemlig ficka å hans benkläder. I afseende härå yttrade Mark med mycken förtrytelse, att det vore honom alldeles oförklarligt huru Winberg kunnat dölja dessa penningar för honom, emedan han på det noggrannaste undersökt Winbergs kläder och att dessutom Stewarden ombord på Scandinavian haft samma byxor till borstning, då åtminstone denne bordt hafva bemärkt penningerullen. Mark ville derför pastå, att Winberg sedermera på ett eller annat vis bekommit penningarne, och tycktes han vilja antyda, att detta förhållande på något sätt stod i sammanhang med Winbergs bekantskap till Jonhsson. Grosshandl. Willerding j:r och kapten Rayner voro äfven vid förhöret närvarande. Den sistnämnde, uppfordrad att meddela hvad han hade sig bekant i saken, förklarade att han ingenting kände, som kunde lända till någon väsendtlig upplysning. Det enda anmärkningsvärda som förekom i hans berättelse var, att Winberg på utresan först sedan fartyget passerat. Klippan gifvit sin närvaro derstädes tillkänna och då sagt sig heta Arvidsson, samt vilja som passagerare åtfölja fartyget till England. Instämmande i öfrigt kapten Rayner uti den berättelse Mark lemnat om Winbergs förhållande till Jonsson under hitresan.