Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1853, sida 1

— — —— ———— ———————— — — Vi torde dock böra tillägga ett korssormigt ärr i pannan till de alltid något obestämda kännemärkena af detta slag, som icke skulle föranleda till någons arrestering, om man icke i nödfall på ett dylikt signalement kunde antasta hvilken som hellst. Men hos Jakob Perrol dvarlesde ännu minnen, hvilka ögonblickligen upplifvades vid den beskrifning, som Marcel testamenterat Georg. — Detta signalement kan inte vara rigtigt! ropade Jakob Perrol, sedan hans son slutat läsningen. IIparför det då? frågade Georg förundrad. — Ty detta signalement inträffar fullkomligt på grefve de Mauclerc, som för femton år sedan blef hängd i min asyn, på min chefs grefve de Royans order. Den ifrågavarande sjöröfvaren kan således inte vara Mauclerc, som hängde vid rånocken ifrån middagen till aftonen, då man kastade hans döda kropp till siskarne. Marcel tillhörde då vär besättning och såg liksom vi fångens afrättning; af en vidskeplig illusion har han troligen tyckt sjg igenkänna Maucleres drag hos den eländige Sjöröfvaren, som nu oroar vår handel. — Men, nun far, kom ihåg att Marcel stod på grafvens brädd, då han försäkrade mig om den fullkomliga likheten. — Ah! det finns inte sundt förnuft i det der Signalementet, och vore det inte skrifvet af en stackars kamrat, som vi aldrig mera få återse, så dugde det inte till annat än att tända pipan med. Georg gjorde inga påståenden vidare, utan då astonmåltiden var slut, beredde han sig att återvända till kasernen; det var redan allt för sent för Jacob Perrol och Marie att fortsätta sin resa, och dessutom tillhörde det gubbens roll att lätsa sig vara trött. Han ropade på värden och begärde tvenne rum; då denne svarade att sadana icke funnos qvar, bad Perrol att åtminstone erhålla ett för Marie, hvaremot han sjelf