Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1853, sida 1

nog, en obestämd och förklarlig känsla att detta afbrott räddat Marie de Royan ifrån en fara. Sedan Jakob och Marie förklarat presten sin tacksamhet, begaf sig den unga flickan till det åt henne upplåtna rummet. Jakob tog plats i en länstol, som man placerat åt honom framför elden. Presten och Georg gingo ut tillsammans, sedan den sednare på Marie kastat en blick, hvari ett outsägligt hopp målade sig. . . De tvenne tillfälliga vittnena till denna scen, närmade sig oförmärkt till hvarandra och gingo ut på landsvägen. a Då Georg skiljt sig ifrån presten, som skulle taga en annan väg, gjorde den obekante mine af att följa den unge kustvakten. — Akta er väl, min herre, sade hPEcureuil, som märkte hans afsigt och redan gissat hvem han var, den der mannen kan känna igen er. — Hvad menar du med det? — Han ager ett signalement, hvarpå han sjelf icke tror, men sont fullkomligt inträffar på er. Gif honom inte tillfälle att göra någon jemförelse. — Nå, vet du...? — Hvem ni är... Ack, skulle ni inte hafva sett det på min vördnad för er, inföll lEcureuil med en bugning. — Och du vill följa mig alltid? — En man, sådan som ni är, min herre, följer man antingen, eller ock förråder man honom. Om jag velat förråda er, så hade det redan varit gjordt; men om ni är djefvulen sjelf, så skulle jag ju förgäfves bjudit till att störta er; är ni det inte, så är det ett skäl mera att följa er. Det är ett avancement till andra verlden. (Forts.)