Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1853, sida 3

Omnyttan och nödvändigheten af ihåliga tänders fyllning (plombering.) Bland operativa åtgärder uti tandkirurgien, har man i alla tider ansett ihåliga tänders fyllning (plombering) för den mest angelägna, helst när sådant iakttagas i början af sjukdomens utbrott, d. v. s. innan rötan hunnit genomtränga till tandens inre och ömtåliga delar, då i thy sall, det blir allt som ostast för sent, för att rädda tanden från en oundviklig förlust. Icke dessmindre försummas nämnde åtgärd af större delen menniskor, hvadan ock följden blir (enl. daghga erfarenheten) att personer af båda könen ännu endast uti blomman af sin ålder äro beröfvade större delen af sina tänder, och sålunda sjelfva bidraga att förstöra ett af de angelägnaste organer för den djuriska ekonomien. Det är en gammal och konstaterad sanning, att den neml. som illa tuggar sin föda, är en fiende till sin mage. Få menniskor hafva måhända gjort sig reda för, att större delen sjukdomar hafva sin primitiva upprinnelse uti en dålig matsmältning, alstrad af tandorganets dåliga beskaffenhet, eller hvad än värre är, uti dess totala förlust, och som den mest kunniga samt erfarna läkare förgäfves skall bemöda sig att återställa uti dess normala tillstånd, då tänderna saknas. Men ihåliga och oplomberade tänder verka ej allenast menligt på sig sjelfva och de dem närliggande delarna m. m., utan dermed åtföljer vanligtvis en illaluktande och besvärlig andedrägt, utan tvifvel ett redan tillräckligt giltigt skäl, för att inse nyttan och nodvändigheten af ihåliga tänders plom bering. FR. CHR. JACOBSON, Tandläkare. Drottninggatan N:o 115.