Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1853, sida 1

Ack! det är ju jag som måste bedja dig om förlåtelse, att jag inte tänkt derpå förut... Hvem, utom min far, skulle jag väl hafva att vårda och älska annat än dig, — dig, som oskiljaktigt är fästad vid minnet af honom ? Maries ögon strålade af glädje, det tycktes som om hon känt sig upplefva på nytt vid tanken att få slita sig ifrån de bittra stunder och de förolämpningar, för hvilka hon hvarje ögonblick var blottställd i klostret, genom den syssla, som stoltheten ålaggt henne att begära. Andtligen, fri från den skuld, hvari hon stått till klostret, kunde hon nu emottaga en gästfrihet, hvarigenom hon betalte en skuld i stället att ådraga sig en. Gubbens glädje var icke mindre. Han tryckte lisligt Marics händer, och tårarna, som smärtan tillbakahållit, strömmade nu af glädje utför hans kinder. Marie skulle numera hos honom kunna afvakta hjelp från sin far, för att med mera värdighet en gång åter kunna uppträda i den heliga Marthas kloster, eller ock uppsöka någon annan mera behaglig tillflyktsort. Följande dagen såg man en gubbe, försvårande sin gang med ett bemödande, som måhända icke skulle narrat någon annan än hans unga Antigone, utgå från Bordeaux, stödjande sig med afsigt på den unga flickans arm. Det var Jakob Perrol, ledsagad af Marie de Royan. Ack, huru svårt han hade att icke i sin glädje upptäcka sitt kärleksfulla bedrägeri, som skulle blifva honom så svårt att fortsätta länge! II. Dygd och last. Under det att gubben och den unga nickan befunno sig på väg till Grave-udden, följde tkcureuil, sedan