Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1853, sida 2

el SKUIILIC CUL 511 u11-1111711s7k AMS 00 CE OO OA epresentant. Emellertid ansåg tal. det hvilande förslaget, i det skick det nu befinnes uppgjordt, icke utzöra något steg framåt, men med några förändringar skulle det kunna blifva det. Ett förslag i detta fall hade ock vid den förflutna riksdagen varit åvägabragdt, enligt hvilket adeln skulle bestå af 75, presterna 55, borgareständet 70 (hvaraf 15 icke-borgare) samt bonlessäåndet 100 medlemmar. Tal. hade vid den föregående riksdagen samverkat till utarbetandet af detta förslag och hemställde om icke de nu församlade reformvännerna ville taga detsamma i ölvervägande. Hr Bohlin erinrade derom, att han, i sitt föregående anförande, uttryckligen framhållit att hr Uhr varmt förordat det hvilande förslaget endast som ett öfver gångsförslag, ehuru han till grundsatserna föredragit det s. k. Örebroförslaget. Det vore en obestridliz sanning att riddarhuset i det hela icke kan blifva sämre sammansatt än hvad det är, och detta hade tal. villigt medsifvit; men i hans tanke vore det bättre att, när man ändock vill blifva qvitt hela institutionen, låta densamma vara svag, än att förstärka och föryngra densamma. Det nuvarande riddarhuset är alldeles vanmäktigt till motstånd, så snart tre stånd vilja en förändring och deras mening på allvar understödjes af regeringen. Ådeln vet nemligen alltför väl att framfarna regenter mer än en gång, för att betrygga sig majoritet på riddarhuset, creerat nya adelsmän i massa; och att samma konungsliga prerogativ ännu finnes i var gällande grundlag, samt för samma andamål när som helst kan begagnas, om ett halsstarrigt motstånd dertill föranleder. Det vore således nu lika oklokt som fruktlöst att försöka ett motStånd. Men ett riddarhus, sammansatt af det hvilande förslaget, skulle lagligen kunna trottsa både konung och folk, samt framkalla ett adelsvälde, hvilket vore ingen bit bättre utan snarare sämre än enväldet. — Talaren hemställde vidare, huruvida hr Uhr verkligen ansåge sannolikt att det hvilande förslaget någonsin skulle kunna genomföras med de förandringar hr Uhr förespeglat och dem förslagets upphossmän godkänt. Genom dessa ändringar skulle, bland annat, bondeståndet förstärkas till 100 ledamöter, hvaremot presteståndet skulle minskas till 55 och borgareståndet till 70. Hade hr Uhr glömt den splittring som sistl. riksdag framkallades emellan borgareoch bondestånden genom den af den fyndige Strindlund, med biträde af presidenten Skogman och andra, författade motionen; samt hurusom fruktan för ett aponde-regemente? sedan begynte spöka äfven i borgareståndet. Talaren fruktade ej ett sådant — och med ögonen fästade på Norges så ofta öfverklagade bondregemente, trodde han ingen behöfva frukta detta spöke —; men han hemställde huruvida det vore sannolikt att de öfriga stånden, när en sådan fruktan förefanns eller föregafs, nägonsin skulle medgifva en sådan bondeståndets öfvervigt, och om den icke, äfven antagen, skulle i längd mera försvaga än stärka bondeståndet. Ansåg ingen förändring kunna genomföras som ej bygges på annan grundval än ständ och splittring. Hr Hjerta ansåg alla diskussioner om möjliga förändringar i det hvilande förslaget ändamålslösa. Det förslaget skulle vid nästa riksdag antingen bifallas eller förkastas, och det sednare inträffade säkert kanske i flera riksstånd. Då derefter fråga åter kan blifva, om att få ett annat förslag hvilande, kunna reformvännerna komma i tillfälle att åter arbeta för sitt eget eller bondeståndets förslag, och talaren trodde, att då väl icke kunde komma i sråga att biträda något som grundades på ståndsprincipens bibehållande. Talaren hade väl yrkat en granskning af det nu hvilande ståndsförslaget, men blott på det att enhvar måtte öfvertyga sig om, att det sättet för ståndsformens bibehållande icke dugde, om man vill landets fördel och bevarandet af folkets tillerkända, ehuru beklagligen genom ståndsväsendet och riksdagsmachineriet undertryckta lagstiftningsoch beskattningsrätt. Att inlåta sig uti huruvida man kunde lappa på ständsbyggnaden, så att den kunde få ett litet hyggligare yttre utscende, då hela grunden är sjunken och hela stommen rutten, derom ville han ej befatia sig. Hr Hedlund kunde, med all aktning för hr Uhrs asigter, icke anse att mötet borde befatta sig med en diskussion om det nu framhafda sammanjemnkningsförslaget. Hade man här tid att sysselsätta sig med andra förslag än det hvilande, så vore det då långt mera skäl att diskutera det förslag, som af borgareStandets majoritet vid sista riksdagen blifvit uppställdt såsom detta stånds mening. Det af hr Uhr afsedda förslaget hade nemligen alls ingen framgång att påräkna. Tal. hade varit närvarande då diskussionen derom hölls på Riddarhuset och hade då tillfälle att åhöra med hvilken bitterhet sjelfva adelns koryfeer yurade sig deremot, till trots af den värma hvarmed det af grefve Erik Sparre, dess egentliga upphofsman, försvarades. Det höglofliga ståndets talare, bland hvilka särskilt nämndes nuvarande statsrådet, grefve Mörner, ville ej höra talas om att adeln skulle bestå af ett mindre antal representanter än bondeståndet. När så vore, när förslaget ej komme att antagas ens af dem, i hvilkas intresse det vore uppgjordt, kunde tal. ej inse någon rimlig anledning hvarför närvarande reformvänner nu skulle befatta sig dermed. Hr Uhr återkom dertill att han ej kunde tänka sig att få igenom Örebroförslaget, utan förmedelst en öfvergång. Reformmötet kunde väl här säga: Vi antaga det; men detta vore något helt annat än rikets ständers beslut. Tal. ansåg derföre fortfarande att man borde taga i betraktande det öfvergångsförslag, hvilket han här afsåg och hvilket utan tvifvel skulle vid den förestående riksdagen erhålla en opinion. Hr Hedengren hade ock trott, att man blott skulle stadga sitt omdöme om det hvilande förslaget, men ej ingå i öfverläggning om sådana förslag, som voro fremmande för mötet. Talaren kunde ej heller fatta huru man kunde vilja uppställa två förslager såsom önskningsmål. Hr Bohlin ansåg ganska sannolikt att Örebroförslaget icke på lång tid kommer att göras gällande, ehuru detta icke hörde till omöjligheterna, men ansåg rent af omöjligt att ett förslag skulle kunna antagas till lag, hvilket i det hela vore sämre och mindre be11134 vi hafva. Man har roat sjo med