Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1853, sida 2

2—2 ——7————— lyckan tillåten, gjort en lätt böjning på husvudet åt sin förra klosterkamrat, skyndade hon till gubben ... En glädjestråle flög öfver hennes sorgsna drag, då hon tog denne väns händer, hvars närvaro ändtligen vidgade hennes af den isolerade belägenheten sammanpressade hjerta. Efter flera ömma frågor till Perrol om honom sjelf och hans närmaste, anhöll Marie att få veta om han icke hört något om hennes far, hvars tystnad oroade henne. Jakob försökte att uppmuntra den unga flickan och lyckades deri till en del; men hans röst var under samtalet så osäker, och hans blick så orolig, att Marie utan möda gissade, att gubben hade någon ny orsak till sorg eller ängslan. Jadkob, min goda Jakob, hvad fattas dig? ropade hon, då hon såg en stor tår rulla utför Jakob Perrols fårade kind. Gubben svarade icke. Min Gud! ... skulle du väl dölja för mig någon Sorglig nyhet? ... min far... Frrunta ingenting ... det är inte det. Men är du sjuk då? S Sjuk, ja, fröken Marie, och jag kom just hit för att säga er det. E Gurben hade blifvit försigtigare; hans ömhet haI E fått tid att lugna sig, och han hade fattat sitt beslut. — Ja... fröken Marie, jag är mycket uttröttad och utbråkad, det känner jag; det är mina blessyrer som aldrig läkas, jag har kännins af dem beständigt, och I jag behörver att blifva bättre vårdad... Åån din son Georg då? Hluan är kustvakt, som ni vet, och hans tjenst haller honom dagligen hemifrån. (Forts.)