byggdt på ståndsväsendets falska grund hade Tal. ifrån början ansett detsamma icke ens förtjena minsta uppmärksamhet, men då han såg det ringa intresse, som fanns i landet för reformsaken och de obeskrifligt små utsigter till framgång ett bättre förslag ägde, så beslöt Tal. att taga det nu erbjudna i öfvervägande. I första ögonblicket syntes det då verkligen som sörslaget ägde några fördelar framför det gamla: adelns Sjelfskrifvenhet skulle upphöra; de gamla stånden skulle ökas med nya elementer; öfverläggningarne komme att hållas på ett rum, o. s. v. Allt detta syntes verkligen utgöra gilna företräden. Tyvärr hafva dock dessa företräden vid den närmare granskningen mast träda tillbaka för andra längt större vådor, som förslar get innebär. Man behöfver häraf blott erfara en enda, som är tillräcklig, för att bereda förslaget en bestämd förkastelsedom ifrån reformvännernas sida, det är sättet hvarpå skatteanslagen skulle komma att af den nya representationen afgöras. Det är bekant att då under nuvarande förhållanden de båda skattdragande stånden stanna emot de båda löntagande, så kommer frågan till förstärkt statsutskott, hvarest, då de valde ståndsledamöterna äro förut eniga, den förseglade sedeln kan någon gång bestämma sakens utgång till de skattdragandes förmån. De hafva dock sålunda åtminstone en möjlighet att, om de hafva tur, vinna seger åt sin mening. Efter det nya förslaget åter blefve detta omöjligt; man skulle förlora t. o. m. den ringa fördel man nu kan äga uti hazarden. Det lider nämligen intet tvifvel, att ju de båda första stånden med sin starka sammanhållning skola erhålla några rösters pluralitet i riksnämnden. Frågan komme då att hänskjutas till ståndens afgörande, och två stånds bifall är nog att göra pluralitetens i riksnämnden mening till riksförsamlingens beslut. Det är således ogonskenligt, att adeln och presterna skola kunna pålägga folket hvilka skatter de behaga, blott de kunna vinna några få röster i nimnden af de andra stånden, hyilket ej bör vara svårt då äfven deri finnas löntagare. Beskattningsrätten, som borde tillhöra det skattdragande folket, komme alltså att ännu mera än nu falla i löntagarnes händer. Tal. ansåg denna omständighet vara alldeles tillräcklig, för att göra förslaget omöjligt. (Forts.) ASTRA RR PR TR EERO ES ANUS RR —.