g 2. Sedan hufrudets betäckninsar blifvit aslossade, sågos starka blodsugilationer omkring de ofvannämn: de såren på hjessan; det uti 1:o mom. beskrisna sår. hade på betäc kningarnes insida en riktning bakåt och nedåt, hvarigenom det begagnade instrumentet skenat utefter benet, samt deruti qvarlemnat en tums lång skåra eller ränna, med substans förlust; det andra, mera bakåt belägna såret, hade vållat en mindre fractur af benets öfra lamell, hvilken, då benkalotten blifvit astagen, likaledes besanns hafva träslat den inre lamellen, hvaraf trenne små, brutna stycken voro utböjda i en pyramedalisk upphöjning, som innehöll en liten jernsplint, liknande spetsen af en knif, hvilken tillvaratogs och sedermera inlades i papper, försegladt med sigill A. U. M., för att till vederbörande öfverlemnas. A hjernans yta eller i dess massa, likasom för öfrigt inom hufvudskålen, förmärktes intet bloder travasat eller annan afvikelse från det normala. 3. Båda lungornas nedra lober i starkt congestionstillstånd. Högra hjerthalkan innehållande något blod, den venstra tom. Det i första 4 6 momentet besktifna sår hade inträngt tätt ofvanom diapuragma, utan att i brösthålan föranleda någon blodutgjutning. 4. I enlighet med sjukhusläkarens ofvannämnde uppgift, visade tunntarmarnes peritonealbeklädnad tecken till föregången håftig inflammation, som äfven åstadkommit en mindre vahrbildning. 4 5. På ett ställe af tunntarmarnes convexitet var ett tumslångt tvärgående sar, efter konstens reglor med suturer förenadt. I grannskapet af högra njuren ; befanns en större blodutgjutning, motsvarande såret som omtalas i 7:e momentet; på öfre ytan af lefvern en större gul fläck, hvilken färg, till ett par linier inträngde i organets massa. Magen (ventriculus) inne— höll en ringa qvantitet fluidum. i Underlifvets innanmäten föröfrigt uti normalt skick. Götheborg och Sahlgrenska sjukhuset den 28 Juni 1853. 4. Monton. Närvarande vid besigtningen: J. S. Friedländer, med. dokt. J. S. Lundblad Den på grund af besigtningen utsärdade attest lyder sålunda: Af den blodiga misshandling. för hvilken Sundqvist varit utsatt, hafva tvenne hugg träffat hufvudet. Dessa äro gifne med en högst märkelig styrka, i betraktande af det ringa tillhygge, hvaraf mördaren synes hafva betjenat sig, nemligen det större bladet af en vanlig fickeller pennknif, hvilket på ena stället helt och hållet genomträngt ett af hufvudskålens starkaste ben, och på det andra uti samma ben vållat en ränna med substans förlust. Genom dessa båda häftiga hugg och slag, uppkom en såkallad hjernskakning (commotio cerebri), hvars närmaste följd blef det sanslösa tillstånd, som fortfor intill döden. Denna åter har sin tillräckliga förklaringsgrund i den vidsträckta inflammation uti underlifvet, som var en omedelbar följd af såret på buken, hvarigenom tarmarne utfallit och några timmar varit utsatta för luftens åverkan. Hvilket allt härmed intygas på aflagd embetsed, och med denna min edliga förpligtelse: så sant mig Gud : hjelpe till lif och själ! bekräftas. Ä Götheborg den 4 Juli 1853. i 4. Monten. Härefter meddelades från underlakaren på Sahlgren. ska sjukhuset, hr med. dokt. Lundblad, som var för: hindrad att personligen närvara, följande upplysningar: Söndagsmorgonen den 26 sistl. Juni, kort efter det Sundqvist inkommit på sjukhuset och sått sin första behandling der, hade Lundblad, emedan han funnit Sundqvist så svag, att han trott honom ej kunna lefva länge, och emedan Lundblad förmodat att Sundqvists egen utsago om våldsgerningens förlopp kunde blifva en gagnande upplysning, uppmanat honom att sanningsenligt säga, hvilken det vore, som begått våldet på honom, så vidt Sundqvist sjelf visste, hvartill Sundqvist svarat, att det vore Brattberg; men som Sundqvist tillika förklarat, att han vore mycket trött och önskade vara i fred, hade Lundblad då ansett sig icke böra störa honom med vidare frågor. Samma dag på aftonen hade Lundblad upprepat sin fråga till Sundqvist, som denna gång svarat, att både Brattberg och Pihl burit våldsam hand på honom, men att han icke ens sjelf kunde göra redo för hvilkendera det vore, som skurit honom. Lundblad hade tillika frågat, hvarföre Sundqvist hade på morgonen haft en skiljaktig utsago, dertill Sundqvist svarat, att han då icke varit riktig redig och mycket matt — men att den sednare utsagon vore den sanningsenliga, hade SundDe såväl af Sundqvist som af Brattberg vid olyckstillfället burna kläder, förevisades poliskammaren. Sundqvists benkläder och väst voro på otaliga ställen genomstungna och sönderskurna samt hårda af blod. Ärmarne och bröstet af den skjorta Brattberg burit nästan helt och hållet öfverstänkte af blod, hvaraf äfven icke obetydligt syntes på de hvita benkladerna Brattberg haft på sig. qvist bedyrat. l I Flere personer hördes äfven denna gång; men af hvilka endast en person, som från Brattbergs fönster åsett hela tilldragesen å vagen, hade någon väsendtlig upplysning att meddela. Denne berättade nemligen att sedan tilltalade Brattberg i sällskap med sin broder, tilltalade Pihl och en skeppsstufvare, utkommit på vägen, der såväl Sundqvist som dennes kamrat ställt sig, under hotfulla yttranden till Brattberg och uppmaning åt denne att komma ut på vägen, då han skulle få stryk, hade Brattberg och hans sällskap genast rusat på Sundqvist och dennes kamrat, dervtd båda störtat i vägen. Härefter hade vittnet med sin uppmärksamhet uteslutande följt slagsmålet emellan Sundqvist och Brattberg, hvilken sistnämnde ensamt legat öfver Sundqvist, hvars hufvud lutat ned åt diket eller rännstenen. Han hade då bemårkt huru Brattberg tilldelat Sundqvist slag på slag, utan att likväl kunnat observera om Brattberg begagnat någon tnif eller annat tillhygge — äfvensom att Sundqvist