allmänna eller samfälta val, skulle vara en vinst för riksförsamlingen, men hvilka, såvida de ville bibehålla sina valmäns förtroende, ja, såvida de ville ledas af dem, nu skulle nödgas att förfäkta kastförhallanden och samhällsfiendtliga läror; ett riddarhus, mera erkearistokratiskt, mot all frisinnad samhällsutveckling mera fiendtligt och mäktigt, ja, i stånd att lagligen kunna trotsa både konungaoch folk-vilja. Under nuvarande förhållanden hafva flera af Riddarbusets utmärktaste medlemmar röstat och handlat i liberal riktning. De ha kunnat detta, emedan de ej varit bundne af någon valmanskår eller af något aflönt fullmäktigskap; men månne väl alla dessa skulle, äfven om de invaldes, hafva mod och kraft att, ehuru aflönte fullmäktige, uppträda fullt sjelfständigt? Men adeln skulle uppspädas med 15 ofrälse, valde af ägare och fideikommiss-innehafvare af i mantal satt jord, hvilka på grund af kongl. fullmakt innehasva eller innehaft tjenst på stat. Alltså, en femtedel af ledamöterna skulle i nåder få vara ofrälse! Man skulle dock bra litet känna menniskor och förhållanden för att icke inse att en så beskaffad koncession mera skulle förstärka än försvaga adels-partiet. Presteständet skulle, enligt förslaget, utgöras af 75 riksdagsmän, hvaraf 60 valde af prester, som i kyrkans tjenst innehafva ordinarie beställning, samt 15 af vid de offentliga läroverken anställde lärare och tjenstemän, som, för sina beställningar, presterlig befordringsrätt äga (d. v. s. som äga extra ansökningsrätt till regala pastorater), universitets-lärare, m. sl. Det är sannolikt att ståndet skulle vinna mycket genom skolmännens tillkomst, oaktadt inskränkningar; — såvida icke eljest den ännu obekanta ståndsordningen bestämmer valsätt och rösträtt så att lekmännen bland konsistoriernas ledamöter blifva de som bestämma skolmännens, och prelaterna uteslutande presternas val, mot hvilket ingen säkerhet finnes. Men om man jemför detta prestestånd med vårt nuvarande, sådant det enligt gällande grundlag kan vara, så är vinsten på förändringen för folket ingen, men förlusten gifven. Redan nu har i presteståndet en icke obetydlig liberal minoritet vid riksdagarne upprätthållit, om icke riksdagsståndets så dock presterskapets anseende, och denna minoritet skulle, förstärkt af 12 komministrar (komministrarne kunna skicka 13 fullmäktige, men sända vanligen blott 1), lätt kunna blifva majoritet. Komministrarne och i allmänhet medlemmarne af det lägre presterskapet, hvilka stå i mera jemn beröring med det folk derutur de utgått lyssna till och dela folkets önskningar och behof mera än man af biskopar och biskopskandidater kan vänta. Att de nu ej sända fullmäktige — med undantag af Stockholms komministrar — kommer hufvudsakligast deraf att de, såsom gemenligen klent lönte, sky de dryga riksdags-kostnaderna. Det behöfdes kanske ej mera än att några sosterlandsvänner i hvarje stift sammansköto medel till dessa kostnader — ett både lofligt och lagligt medel, hvilket gerna kunde öppet vidtagas — för att sedan vid en stundande riksdag förstärka den liberala sidan i presteståndet med ytterligare 12 komministrar. Tager man härjemte i beräkning att universiteterna kunna sända hvartdera 2 riksdagsmän, i stället för att de vanligen skicka blott 1, och att i val härtill äfven yngre akademiska lärare och docenter deltaga, så måste man medgifva att presteståndet, efter nu gällande författningar, kan och skall blifva mera tillgängligt för folkets önskningar och behof, än någonsin ett efter det hvilande förslaget sammansatt prestestånd ens på mansåldrar kan antagas blifva. Deremot är det visserligen möjligt, ja kanske till och med sannolikt, att borgareständet skall, enligt det hvilande förslaget, blifva bättre sammansatt än det nuvarande — såvida eljest icke den ordning, hvilken af ståndet antagen och af konungen gillad och faststäld varder, och hvilken äger att bestämma sättet och grunderna för valförrättningen, kommer att göra detta så att endast några få rika afgöra valen, mot hvilken möjlighet ingen den ringaste garanti finnes i sjelfva den föreslagna riksdagsordningen. — Äfven bondeståndet skulle måhända vinna i ökad sakkännedom, om ock ej i sosterlandskt sinnelag, på den i förslagets 15 stadgade sammansättning; — ehuru äfven här vinstens storlek är ganska problematisk, helst om man besinnar att det inflytande, som redan nu flerestädes af presterskap, kronobetjente och domare vid valen inom bondeståndet utöfvas, skulle på mer än ett ställe vinna förstärkning genom fideikommissinnehafvare och andra nya elementer. — Men om äfven såsom otvifvelaktigt antages att borgareoch bondestånd skulle blifva, ej blott lika liberala som hittills, utan ännu mera, samt dertill utrustade med ännu större sakkännedom och förmåga; så hjelper allt detta föga eller intet, enär dessa stånds inflytande aldrig, enligt den föreslagna lagen, kan stegras i jemnhöjd med den ökade makt som detta förslag onekligen tillägger adeln och prelaterna. Talaren ville gerna medgifva de ganska stora företräden, som det nya förslaget i fråga om riksdagens organisation, det gemensamma sammanträdet till riksnämd, arbetssättet och machineriet, har framför nu gällande författning. Men skuggsidorna äro alltför öfvervägande. Särdeles betänkligt måste synas, att i alla frågor Åsom angå beloppet af statsreglering och tbevillning, eller bankens och riksgålaskontorets föraävaltning, inkomster och utgifter, eller andra frågor, hvilka, till följd af förut fattade beslut icke kunna förfalla, skall, derest frågan ej i riksnämnden afgöres med en pluralitet ÅSom utgör minst två tredjedelar af de röstandes antal, frågan hänskjutas till stånden, samt, i fall två stånd stanna emot två, det beslut hvari riksnämdens enkla pluralitet stannat, gålla såsom riksens ständers. ilvilken makt vore ej härigenom lagd i händerna på det mera handterliga och mera disciplinerade parti, som representeras af adel och prelater! Och hvilken lätthet att, i anslagsfrågor, skära breda remmar af andras lader! Då till alla nu anförde betänkligheter kommer den förut påpekade, uti de ännu ouppgjorqa -ståndsordningarne, så måste hvar och en opartisk svensk man kunna inse, att det hvilande förslaget är vida mer betänkligt och farligt än någonsin Ha Aaxllanda