Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1853, sida 2

Man tog plats på de beqväma sofforna; komministerns dotter satte sig bredvid sin man, efter att hafva tagit upp det lilla barnet i sitt knä; han lade sin arm om hennes lif. Efter th(et framsattes en doftande bål. Kuno bad den resande konstnären vara välkommen; samtålet blef lifligt; man återkallade i minnet glada och sorgliga minnen. Solen hade redan sjunkit ner bakom skogen, innan man anade, att tiden lidit så långt. Den lilla hade somnat in på modrens knä; det var tid att begifva sig upp till slottet. ÅJa, mina vänner, sade grefve Kuno Gyllenkrona, i det han reste sig, Lväl oss, att vi hafva stridt och lidit! hvad hade vi väl varit utan detta? Och det må nu vara en sorglig sanning, att verlden icke förbättras genom upplysningen; men så mycket har den likväl uträttat, att det står klart, att, är man icke af adel till själen, icke hjelper det stort att vara det till börden. Slut.