Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1853, sida 2

hofva VIKA Ior enskllta klassoch SlApEl (os-IHUE?C110 motstånd. Dock borde man ej dölja, att en förebråelse blifvit rigtad emot reformvännerna, att de alltför ensidigt vidhållit sitt en gång uppgjorda förslag, så att de ej egnat vederbörlig uppmärksamhet åt det nu hvilande, på ståndsgrund upprättade representationsförslaget, oaktadt detta skulle innebära så många garantier och stora förbättringar, att det ansetts böra betraktas såsom ett framsteg ifrån det närvarande. Tal. ansåg derföre, att man borde inlåta sig i en granskning af detta förslag — en granskning af dess allmänna karakter, icke af alla dess detaljer, hvarför tiden vore otillräcklig — samt af de resultater hvartill man skulle komma genom den förstärkning af klasselementer åt den närvarande ståndsrepresentationen, hvilken man lofordat såsom en utvidgning af representationsrätten. Tal. begärde alltså proposition derom, huruvida mötet ville ingå i en sådan granskning. Assessor Dahlgren tilistyrkte den föreslagna sranskningen, på det man måtte tillbakavisa de förebråelser, som blifvit gjorda resormvännerna, att de icke lyssna till skäl och att de ej göra sig reda för hvad de antaga såsom sin öfvertygelse. Hr Uhr förenade sig i hr Hjertas proposition. Med full öfvertygelse, att Örebroförslaget vore det mål, dit man borde komma, ansåg dock talaren att man ej borde hallstarrigt vägra att antaga äfven ett annat förslag, ifall detta kunde bereda en öfvergång till Örebroförslaget. En granskning skulle visa huruvida det nu hvilande förslaget vore ett steg framåt eller icke, och det omdöme mötet i detta fall komme att fälla skulle blifva af vigt för blifvande representanter. Paul Andersson ansåg att folket ej önskade något annat representationsförslag än det som var byggdt på Örebromötets grunder. Detta förslag vore det minsta som folket af en representat onsförändring äskade. Tal. ansåg derföre att man ej borde spilla bort tiden med en granskning af det hvilande representationsförslaget. I denna åsigt instämde äfven Nils Hansson. Hr Zettergren förklarade att enligt hans åsigt hade det hvilande representationsförslaget inga sympathier inom reformvännerna på hans ort. Tal. hade ganska säkert hvarken å deras vägnar eller af egen drift rest upp till mötet, om han kunnat tro att fråga varit att ansluta sig till det förslaget. Örebroförslaget, med de af bondeståndet vidtagna förändringar, borde enligt talarens mening, äfven af detta möte strängt vidhållas. Hr Hedengren trodde att man ej kunde undvika att företaga till granskning det hvilande förslaget, då en utredning af begreppen i detta hånseende vore af behofvet påkallad, på det att ingen måtte af falska illusioner lockas att antaga, eller utan föregången lugn pröfning förkasta detsamma. Sedan åtskilliga talare yttrat sig i samma anda, och hr Hedlund erinrat, att för vinnande af en god ordning vid diskussionen, öfverläggningsämnena borde på förhand uppgifvas, hvarföre de som ägde några motioner att andraga, borde framställa desamma, gjordes af Ordföranden proposition derå: huruvida mötets medlemmar ville företaga det hvilande förslaget till granskning, hvilken proposition af sällskapet med ja besvarades. Sedan det af assessor Dahlgren väckta förslaget om nedsättning af en kommitt för det hvilande förslagets noggranna genomgående och granskning, förfallit, begärdes ordet af Hr G. Hjerta, som började en granskning af några delar i förslaget. Tal. erinrade först derom, att ståndsrepresentationen redan utdömdes för mer än fyratio år sedan, då vårt närvarande konstitutionella statsskick, efter 1809 års revolution, börjades. Rikets ständer kunde ej då genast organisera en ny representation; men en sådan ansågs redan då behöflig. I första tiderna funderades ofta derpå; och man ifrågasatte ett serskildt stånd — ett femte — för de orepresenterade folkklasserna. Detta hade åtminstone haft en fördel, nemligen att de folkvalda stånden blifvit tre, emot det att adeln var sjelfskrifven och presterna blott valda af en del af presterskapet. Det hade blifvit 3 mot 2, i stället för 2 mot 2. Men detta förhållande tillfredsställde ej de privilegierade stånden, och ingenting blet af. Sedan hade man förgäfves sökt att förmå dessa stånd att biträda en representationsreform. Förgäfves hade man 1834 begärt, att stånden skulle låta välja sig af folket. Förgäfves lyckades borgareoch bondestånden att 1840 få ett förslag hvilande, som närmat oss till norska representationssättet. Hvad som sedan passerat och bondeståndets sträfvanden 1844—47—1850 är bekant, likasom att regeringens år 1848 afgifna förslag ej tillfredsställde hvarken tre stånds opinioner eller nationens förväntan. Nu vill man begagna tillsället, söndringen, och sjelfva missbelåtenheten med ståndsväsendet, att förmå oss till antagandet af ett förslag, som skulle göra ståndsformen ännu mera befästad. Talaren ville visa, att försöket är illistigt nog. I stället att bereda de orepresenterade klasserna möjligheten att genom förstärkande af de folkvalda stånden gifva dessa en öfvervigt, inflickas i alla fyra stånden en liten minoritet, hufvudsakligen med samma intressen, samma anda, samma relationer och förbindelser som de förutvarande majoriteterna; och besynnerligt nog, man tillställer så, att dessa förstärkningar just föröka de klassers inflytelse inom stånden, som redan hafva makten i sina händer, nemligen embetsmännen. Tal. bad att man ej skulle missförstå honom. Han fördömde intet stånd eller klass, i och för sig; han förnekade icke att de egde ibland sig förträffliga, redliga och fosterländska män. Men inom hvardera af dem är det vissa ledare och stora, egna intressen egande pluraliteter, som vetat draga till sig all inslytelse, och som styra de andra i sina intressen. Löntagarnes klass är isynnerhet mäktig. Granskar man nu förstärkningarne, skall man finna att adeln förstärkes med en klass, som genom intressen och familjband är lika nära förenad med embetsmannaklassen, som de flesta adelsmän. Presteståndet förstärkes väl med klasser, som synas kunna litet förändra den iprelatensiska andan: prelaterna buga sig för ögonbli cket och inbjuda yngre prester och skolmän. Men huru? Hu to on gnasöoraninga Utvisa A man ej sett