— Kan väl vara, men ändå ... skrifvaren ... — Har ristat sig en vapensköld, så god som någon. Dessutom, hvad skall den ena Svensken, i det förtroliga umgänget, säga åt den andra annat än du. Hur lätt kommer icke Tysken ifrån saken med sitt Sie, Fransmannen med sitt Vous, Engelsmannen med sitt You, Dansken med sitt De? Men Svensken — skulle vi t. ex. i hvartannat ord säga åt hvarandra, jag: herr professor, och du: herr grefve? nej! låt oss icke tala mera om den saken, den är ju afgjord. Men tillåt mig fråga en sak, tillade grefven, du har förändrat ditt den fattige länsmansnamn. Af hvad orsak? — Om jag skall vara upprigtig, — sade artisen efter en stund, — så har det akett af en måhända falsk blygsel. Med mitt förra namn voro så många förödmjukande minnen förenade, dessutom klingade det, om jag så får säga, alltför oskyldigt — jag upptog derföre min mors namn. — Mahler? Ja, hon är af tysk härkomst ... dessutom, som jag är målare, passar det ju bra. — Din mor lefver ju ännu? — Ja, Gud ske lof! Ack hvad det skall bli mig för en fröjd att få trycka henne i mina armar — jag efter mig, segern vid Salamis: att min mor ännu Themistokles, mest fröjdar säger med hvad som lefver. ol — Jag finner din otålighet h kla; öfver att vi ej får behålla dig längre än öfver natten; men jag hoppas likväl att på återvägen du unnar oss några veckor. Imellertid föreställer jag mig lätt, att du är nyfiken att erfara de förändringar, som under din frånvaro i Italien föregått här i orten. — Utan är tvifvel; men att de äro till din fördel, billig och klagar icke