Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1853, sida 1

cO f2—k——L— bm kn em oo 5— har mycket rätt; men så är det här i verlden, och jag nästan bäfvar för den magt, som ligger i mina känder. Hur lycklig var jag ej att jag föddes i det stånd, att jag uppfostrades under de omständigheter. att menniskorna ej ansågo sig behöfva krusa för mig eller antaga min vilja som lag! Man förebrår de rika, de fornäma att de hafva ett visst anspråk på att de mindre lyckligt lottade skola lyda deras första vink; det är icke så underligt, så klandervärat. om man tar i betraktande under hyilka omständigheter de blifvit uppfostrade. Behofvets skola är den bästa; den danar menniskor — öfverflödets danar förtryckare. Man fjesar för mig; dagligen måste jag göra nya bekantskaper, och mest ur den förnäma verlden. Hvad detta plågar mig! men jag kan icke stänga mina dörrar. Den mägtiga förändring, som den 20 December gjorde i mitt öde, har icke gjort mig lyckligare, ehuru den försatt mig i en sorgfri ställning, efter den vanliga uppfattning man gör sig häraf. Det var en effektseen, då jag framträdde i Svenska akademien och emottog den stora guldmedaljen. Ett sorl af bifall gick igenom rummet, då man läste upp mitt poem — när jag emottagit min belöning, trängdes alla omkring mig för att lyckönska mig; ja, de lyckönskade mig, hvilka jag egde visshet om att de önskade den dag aldrig funnits, som sett mig födas. Det var naturligt, att jag, med detsamma som jag fick veta min lycka, gjorde mig betänkt på att skaffa mig en bostad, lämpad efter min nya ställning. Jag hyrde mig tre rum vid Drottninggatan, väl anspråkslösa, men nätta. Mina dörrar belägrades af förläggare, som bjödo öfver hvarandra för mina arbeten och utfäste stora summor för blifvande alster af min penna. Men jag var icke otacksam. Jag lemnade företrädet åt den, som var min hjelp i nödens stund. Endast med honom har jag kontraherat. Han tros göra en rapid lycka på mina arbeten,