Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1853, sida 1

Jag skulle kunna skrifva hvad som hels , det mes medelmattiga, och det skulle blindt berömmas. Ett par månader förut, och det förträfligaste skulle lika blindt klandras. Och jag skulle kunna känna mig stolt! Visst icke. Ånnu en gång, Theodor! dröj ej att komma hit. Jag yet, att du kan göra dig ledig, när du vill. Jag säger detta af egoism, ty jag behöfver någon, som jag kan tala med. Sedan Linnsåa dog, är du den ende. Reinius — ack! han var så god — men han förstod mig icke fullkomligt. Dessutom var det för stor skilnad i år oss imellan. Men du, du är ett naturens barn — och som jag — vi första hvarandra. För din framtid behösfver du ej frukta. Den har jag åtagit mig. Skulle du, emot förmodan, misslyckas på konstnärsbanan. så skall ändå alltid någonting annat och bättre stå dig öppet, än som du nu har det. Af medlidande, kom! ( Fyra månader derester besann sig komministerns dotter på tysk botten. Xya triumfer väntade henne der. Hon fann redan före sig flera af sina utmärktare arbeten öfversatta; öfverallt hvart hon kom, emottogs hon med jubel, hofven öppnade för henne sina salar, det fanns intet litterärt samfund, som ej täflade att få räkna henne som hedersledamot. Men, oaktadt så firad, kände hon detta lif tomt. Om någon, kunde hon väl kalla sig offentligt lycklig. Men — det ålerstod henne att vara det enskildt. Men ett var det, som gjorde Clara verkligt lycklig. Hon vågade tänka på Runo. Hon kände sig vara hans jemnlike. En oändligt klar dag i Juni gled en båt med tvenne personer uti nedåt Rbenströmmen. Roddaren var klädd