Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1853, sida 2

punktligt insinna mig påföljande dag. Han sade sig då väl ej ha tid att se på allt; emellertid vore, efter ett flyktigt genomögnande, ingenting, som just kunde passa för honom, hvarför han trodde bäst, att jag vände mig åt annat håll. Denna nya motgång framlockade ett par ofrivilliga tårar i mina ögon. Det tycktes väcka hans medlidande, och han frågade mig efter mina omständigheter. Jag gjorde på dem en sanningsenlig uppgift. ÄÅh herre Gud, det är synd det, sade han, och tillade, — om mamsell kommer hit i morgon, så skall jag ändå tänka på saken. Jag kände mig mycket tacksam, och, när jag återkom dagen derpå, sade han sig hafva erinrat sig att han för en kalender, som han ämnade ge ut till julen, behöfde en mindre uppsats, helst humoristisk, och frågade mig, om jag tilltrodde mig kunna skrifva en sådan. Vid mitt jakande svar härå, sade han, att som det mycket brådskade, emedan kalendern borde vara färdig så i tid, att den hunne spridas till landsorterna före jul, ville han proponera att jag genast flyttade till en hans tant, der jag skulle få ett eget rum, lefva helt och hållet ogeneradt och kunna arbeta med mera fart än på det ställe, der jag för närvarande bodde. Det var klart, att jag omfattade detta förslag med tacksamhet — min flyttning var snart beställd — jag bor som en liten drottning, arbetar oförtrutet, och trifs rätt bra, ehuru jag icke ser några andra menniskor, än bokhandlarens gamla tant och bokhandlaren sjelf, som någon gång kommer för att göra sig underrättad hvad arbetet lider. Det enda som oroar mig, är, att bokhandlarn nästan visar mig för mycken välvilja. Tänk, om jag skulle nödgas afvisa ännu en friare! Några dagar senare. — Förfärligt, förfärligt, Theodor! Jag skrifver dessa rader emot en gammal kista, som måste tjena mig som bord, i ett hybble, långt borta på en gata ytterst