Vi komma nu till den jagt, som i sanning är en krigare värdig, — till lejonjagten. Den arabiske jägaren ådagalägger så mycket större mod, då han vågar angripa lejonet, som detta är ett i Afrika sasaväckande väsen, om hvilket der berättas en mängd hemlighetsfulla historier, hvilka framkallat en vidskeplig fruktan för detsamma. Om dagen angriper lejonet högst sällan menniskor ; det vänder tillochmed ofta bort hufvudet när någon passerar förbi och låtsar som om det icke såge någon. Men om någon är oförsigtig nog, att, då han passerar ett snår och varseblir ett lejon, ropa: Ra hena (der är det), då rusar lejonet på honom, emedan han stört dess ro. Med nattens inbrytande förändras lejonets lynne. Det är mycket farligt att efter solnedgången våga sig ut i en trakt, der det finnes busksnår och backar; ty det är på sådana ställen, som lejonet lägger sig i bakhåll och spärrar vägarne för den resande, i det att det lägger sig tvärtöfver dem. När en ensam resande, så berätta Åraberne, som har mod i bröstet, möter ett lejon, går han löst på detsamma och svänger sabeln eller geväret, men aktar sig såväl att draga den förra, som att aflossa det sednare. Han ropar blott: Ack, du tjuf, du stråtröfvare, tror du att du kan skrämma mig? Vet du inte att jag är den och den, son till den och den? Res dig upp och låt mig fortsätta min väg. Lejonet ligger stilla tills menniskan kommit tätt intill det, då reser det sig upp, aflågsnar sig omkring ett tusen alnar och lägger sig sedan åter. Dessa förfärliga pröfningar, som en resande sålunda underkastas, vara stundom ganska länge. IIVarje gång, som lejonet går bort från vägen, försvinner det blott för några ögonblick; det visar sig snart igen och upphäfver ett förskräckligt rytande. Det afbryter en otalig mängd grenar med sin svans, tjuter, morrar, utsänder ohyggliga pustar af förpestad andedrägt, leker med föremålet för sina mångfaldiga och besynnerliga angrepp och håller det beständigt sväfvande emellan hopp och fruktan. Det leker med sitt byte som katten med råttan. Om den, som blifvit utsatt för en sådan strid, icke känner sitt mod sjunka, om det lyckas honom att hålla sin själ uppe, som Araben säger, så lemnar honom lejonet slutligen, för att söka efter ett annat rof. Märker deremot lejonet att dess motståndare är rädd, att hans röst darrar, att han saknar mod att framsäga en hotelse, så leker det med honom med ökad grymhet, går tatt intill sitt offer, drifver honom bort från vägen, som det hvarje ögonblick afskär för honom, genom att lägga sig helt nära den, och fortfar på detta sätt tills han blifvit halfdöd af förskräckelse; då först äter det upp honom. : Stigmannen, berätta Araberne vidare, hvilka, väpnade till tänderna, gå omkring om natten, frukta icke lejonet, utan ropa när de möta det: Jag är ingenting för dig. Jag är en röfvare, likasom du; gå din väg, eller låt oss röfva tillsammans, om du vill det hellre. Stundom, säges det vidare, följer lejonet dem. Detta goda förstånd emellan lejonen och röfrarne visar sig ofta på ett mycket märkvärdigt sätt. Man skall hafva sett röfvare, hvilka under sina mältider behandlat lejonen som hundar och kastat till dem ben och inelfvor. Det berättas om arabiska qvinnor, att de förföljt lejon, som stulit några af deras får, slagit dem med käppar och ropat till dem: Röfvare, son af en röfvare! Lejonen hafva då blygts, släppt fåren och ilat hastigt bort. Detta sista drag visar, att lejonet af öknens innebyggare betraktas såsom en högst egendomlig varelse, som står midt emellan menniskan och djuret. Legenden, som förklarar hvarför lejonet snarare släpper fåret än något annat byte, bekräftar denna åsigt. Lejonet uppräknar allt, hvad dess krafter tillåta det att uträtta: Åom Gud vill, så röfvar jag en häst och bär bort den med lätthet. — Om Gud vill, så röfvar jag en qviga, hvars tyngd icke skall hindra mig alt springa. — Så kom det till fåret och ansåg detta stå så långt under sig, att det glömde att nämna det religiösa formuläret: Om Gud vill. Till straff derför dömde Gud lejonet att blott kunna släpa af med fåret. Det finns flera sätt hvarpå man jagar lejonet. När I ett sådant djur kommer in på en stams område, tillkännagifves dess närvaro genom flera tecken. Än höres rytanden, som tyckas bringa sjelfva jorden att darra. An försvinner en qviga, en fölunge eller en menniska. Nu blir det larm i lägret. Ovinnorna darra för sina barn och sin egendom. Ösverallt höres klagan. Jägarne besluta då den besvärlige gästens död. Det tinkännagifves att alla vapensöre män, såväl fotfolk som ryttare, på en viss dag och timma, skola samla sig på ett bestämdt ställe. Man bar förut undersökt snåret, der lejonet bvilar om dagen. Jagttoget sätter sig i rörelse, med jägarne till fots i spetsen, och stannar på ett afstånd af omkring femtio alnar från snåret, der lejonet befinner sig; det uppställer sig derpå i trenne led. Jägarne i andra ledet äro beredda att inträda i mellanrummen i första ledet, om detta skulle behöfva förstärkunng. Det tredje tätt slutna ledet består af endast utmärkta skyttar och bildar en oöfvervinnerlig reserv. Första ledet börjar nu att nimana lejonet och skickar några kulor in till det, för att locka det ut. ,Det tror om sig sjelft, att det är den aldra tappraste och vågar dock ej träda fram emot oss! Det är icke ett lejon, utan en feg stråtröfvar1 säga de. Lejonet, som emellertid ses af dem, som sålunda håna det, ser sig lugnt omkring åt alla sidor, gäspar, sträcker sig och synes känslolöst för det gom föregår. Emellertid träffas det af några kulor; fullt af mod och djerfhet träder det ut ur snåret. Jägarne tystna, lejonet ryter, rullar de blixtrande ögonen, drager sig ett par steg tillbaka, lägger sig ned,