Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1853, sida 2

Styckegods. Jnaaten I Algier. (Af General E. Daumas ). En arabisk Sheikh satt en dag omgifven af en mängd åhörare. En främling inträdde och frågade om ingen af de närvarande sett hans bortsprungna Åsna. Scheikhen ställde då följande ord till de församlade: — Finns det någon ibland eder, som är obekant med jagtens nöjen? som aldrig förföljt ett villebråd, med fara att mista lifvet eller att blifva krossad genom ett fall från hästen? som utan fruktan att sönderrifva sina kläder, aldrig fördjupat sig i skogssnåret för att träffa ett vilddjur? Är det någon ibland eder, som aldrig kännt glädjen öfver att återse eller förtviflan öfver att skiljas ifrån en högt älskad make? En af åbörarne svarade: — Jag har aldrig gjort eller kännt någet af det scm du nu nämnt. Då vände sig Sheikhen om till åsnans ägare och sade: — Der är det djur du söker. För bort det med dig. Araberna säga: Den som aldrig har jagat, eller älskat, eller saligt bäfvat vid ljudet af musik, eller fröjdat sig af blommornas doft, är icke någon menniska, utan en åsna. Hos ett folk, som betraktar list och behändighet såsom de förnämsta krigiska dygder, är det naturligt, att jagten blir det mest älskade tidsfördrifvet. Genom jagten efter vilddjur lärer man sig jaga efter menniskor. ÅJagten, säger Araben, kommer mannen att glömma de bekymmer som nedtrycka honom, den utvecklar hans skarpsinnighet och gör läkarens konst öfverflödig, i det att den bibehåller kroppen vid beständig helsa. Den skapar goda ryttare; den lärer att komma hastigt i sadeln och att hoppa hastigt ned, att sätta öfver afgrunder och klippStyeken, att fortsätta ridten, äfven om något af ridtyget förlorats eller gått sönder. För att tillfredsställa Sin böjelse aflägsnar sig jägaren ifrån elaka menniskor, undflyr lögnen och förtalet, räddas från lastens smitta och befriar sig från de sorgliga verkningar, som farga vårt skägg grått och göra oss gamla i förtid. Jagtdagarne räknas icke med ibland lesnadsdagarne. I Sahara är jagten höfdingarnes och de rikas enda sysselsättning. När regntiden inträffar, begifva sig innebyggarne till de småsjöar, hvilka bildas af regnet. En historia, i hvilken man, liksom i så många andra arabiska berättelser, återfinner medeltidens legendkarakter, visar till hvilken grad jagtpassionen kan bemäktiga sig en afrikansk själ: En höfding hade skjutit efter en gazell, men icke träffat den. Förbittrad häröfver svor han, att han icke ville njuta någon föda, förr än han smakat det undslydda djurets lefver. Han sköt ännu 2 gånger efter gazellen, men äfven nu utan att träffa; icke desto mindre fortfor han att förfölja den hela dagen. Vid mörkrets inbrytande sveko honom krafterna, men han tog sig likväl ingenting till lifs. Hans sällskap fortsatte jagten efter gazellen, och den varade i tre dagar. Ändtligen blef gazellen skjuten och dess lefver bragtes till den döende Araben, som förde ett stycke deraf till sina läppar, hvarefter han utandades sin sista suck. Högst ansträngande är jagten efter Leruy, ett djur, som liknar gazellen, men är mycket större än den. Leruy också kallad Berggeten, uppehåller sig emellan klipporna och vid afgrunderna, der den förföljes med stor lisssara. Emedan djuren af denna familj springa mycket illa, så kan en vanlig hund lätt upphinna dem på slätten, men de sägas hafva den märkvärdiga förmågan att kunna störta sig ned på hufvudet i en mera än ett hundra fot djup afgrund, utan att skada sig, och af hvilken förmåga de aldrig underlåta att begagna sig när de hårdt estersättas af jägarne. Under det att jagten efter Leruyin är den svåraste för en jägare till fots, är strutsjagten den ridande jägarens triumf. Under de dagar, då Sirocco-vinden bläser, och en slags brännande sömn tyckes hvila tungt öfver hela naturen, och man skulle tro att hvarje lefvande varelse vore dömd till hvila, stiga de ihärdiga jägarne till häst. Strutsen är, som man vet, icke särdeles klyftig af sig; det faller den aldrig in att använda list, för att undgå sina förföljare. Litande på ) General Daumass meddelanden äro till största delen hemtade ur ett bref från Abd-el-Kader till geaeralen.