Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1853, sida 6

Åforismer. Man säger: ,menniskan är en lekboll för ödet.. — Nåväl! Ju hårdare bollen kastas mot jorden, desto högre studsar den tillbaka — såframt den duger. Så mägtig är moden, att man ofta måste utstyra sig löjligt, för att ej bli utskrattad. Historien är en roman, på hvilken man tror; romanen en historia, på hvilken man icke tror. Hvarje folk älskar friheten på sitt sätt. Fransosen älskar henne som sin fästmö: den ena dagen går han i döden för henne, den andra dagen slår han opp med henne. Engelsmannen älskar henne som sin hustru: hans kärlek är just ej särdeles svärmisk, men desto mera solid. Tysken älskar henne som sin farmor: man måste fjeska litet för gumman, hon har icke lång tid igen. Men är en skälm; nc är en hederlig karl. En tjenares trohet liknar månan — man ser den först sedan solen gått ned. Att fela är menskligt; men tror någon sig blifva mensklig genom att fela, då tar han omenskligt fel. Beklaga dig aldrig öfver att dåliga menniskor äro dina fiender, — tänk om de vore dina vänner! Det är så få, som blifva något stort, emedan så många redan tro sig vara något stort. Fattigast af alla är den, som icke anser sig ha råd att vara ärlig. Det skadar icke att knäböja, men det är mycket skadligt att blifva liggande.