Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1853, sida 1

———————————— w———————— aspar, och der nedanför en temmeligen bred å, som dock på sina ställen var hopträngd och föll i kaskader. — Det var ett litet för sött hus, sade Clara, tilläggande: der skulle jag vilja bo. — Det är just det du skall få också, — svarade Reinius, förnöjd öfver att finna sig förekommen. De är Klockerike skolbus, och tillika mitt boställe. — Åh! sade Clara med glad öfverraskning. — Jo, ser du, de der två fönstren till venster om dörren, de höra till sjelfva skolstugan, och de till höger — de der du ser med gardinerna för — de höra till mina rum. Jag har två rum, skall du veta, och dessutom ett litet kök. — Hvad det ser trefligt ut, det der lilla huset, der I det ligger på sin stenfot, och med sin hvitskurade i trappa .. och den sandade gångstigen, som slingrar i sig nedåt ån, och sjöbryggan, och ekstocken, som ligger fästad dervid — det är väl aldrig farbrors ekstock heller? — Jo, det är det visst; . . . men jag begagnar den sällan, om jag inte skall öfver till prestgården, som ligger på denna sidan, eller, för att slippa gå omvägen ölver bron, jag låter gamla sattig-Brita ro öfver den ät mig ... Men se, der ser jag henne just . . . der på trappan . . . der hon håller på att strö friskt enris .. det tycker jag så mycket om. Se, nu måtte hon ha fått se oss, för hon fäller ner förklädet och vinkar med handen. Åh, Brita, hon vet nog att passa på, hon. Han gissade rätt; den gamla gumman hastade nedåt gångstigen, så fort hennes krafter tilläto, icke glömmande att medtaga årorna. Det var så väl och så väl, när de begge gamle, skolläraren och sattighjonet, fingo återse hvarandra. Brita hade varit så rädd, att det skulle komma något vid hennes magister, och ban å sin sida hade gjort sig