Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1853, sida 1

—— — ———— — — — — —— g. — af de små kräk, som lefva och hafva sin varelse i det gröna. Men det är inte så farligt — man kan bäst se det på landtfolket, som utan minsta fruktan öfverlemnar sig åt sömnen ute på bara marken, utan att ens taga i beräkning beqvämligheten. Det händer dem sällan eller aldrig någonting. Hur skulle det väl vara möjligt för arbetaren annars, som om sommaren, när brådska är å färde med höslåtter eller sådant, lägger sig klockan kanske 10—11 på aftonen och står upp klockan 3, att kunna arbeta vid friska krafter hela dagen, endast vid middagstiden rekrecrad af en timmas sömn? För öfrigt är ingen sömn så behaglig som den, som njutes under skuggan af ett lummigt träd, inga drömmar så angenäma som de, hvilka kringsväfva en under inflytelsen af en vänlig dryad. Också är det blott stadens vekliga barn, som neka sig denna njutning — icke underligt, ty de kunna ej ha det förtroende för naturen som de, hvilka legat nära dess bröst och erfarit, att de ej kunna finna någon bättre väktare I än naturen sjelf. Stärkt och lifvad af en halftimmas sömn, stod gubben Reinius upp kry och pigg och kände sig hafva krafter mer än tillräckligt att tillryggalägga de tre fjerdingsväg, som ännu återstodo. Sjungande sortsatte Clara vägen vid sidan af sin vandre sar, som nu för hvarje steg alltmer började att känna igen sig. Snart var han i tillfälle att för Clara uppge namnet på den minsta bondgård de passerade, och det rojde sig, att han var på sin trakt, ty när han mötte någon, så helsades han mer bekant, och baren vid grindarne voro mer sjeskiga att låta upp för honom än vanligt. — Nå, hur tycker du den der lilla stugan ser ut? sade slutligen Reinius, pekande med käppen på ett rödmåladt hus med fyra fönster på framsidan, som låg på sluttningen af en kulle, beväxt med björkar och