skulle utdelas, gjorde väl äfven sitt till att göra de behagliga arbetet lätt. Flera af officerarne voro redan samlade hos chefen för att gratulera, och man kan väl tänka, att en si vacker flicka som Clara ej länge af dem kunde bli o bemärkt. Under förevändning att höra på musiker samlade de sig efterhand kring den plats, der Reinius: och Clara stodo, och hade Clara ej varit så helt ocl hållet upptagen af musiken, så skulle hon kanske kän någon önskan att undandraga sig de nyfiknes blickar Omsider nalkades en af officerarne till Reinius, oct sade med aktning, i det han rörde vid sin trekantiga hatt: . — Förlåt mig, om jag inte misstar mig, så är de visst herr magister Reinius jag har den äran att tal: med ? Ä Den gamle skolläraren gjorde en rörelse af öfver raskning; men oaktadt hans förlägenhet kunde der unge officeren finna, att han ej misssagit sig. — Förmodligen har jag inte den äran att vara igen känd — mitt namn är baron B. — jag hade det nö jet att för några år sedan bivista en rätt munter barn hal på Ragnarsborg, och senare min vän Kunos bröl lopp der. i — Ack, nu mins jag mycket väl ... förlåt, beri baron .. Clara darrade till vid Kunos namn. — Det skulle intressera mig mycket att veta, hu Kuno Gyllenkrona mår nu för tiden ... hvar han ä och så vidare — förmodligen kan herr magistern lemnnågon upplysning härom. Men då den gamle skolläraren, Som just ej ville bigte sig för den unge militären, och dessutom var lika 0 kunnig som han om sin discipels senare lefnadsöden stammade på svaret, ansåg sig ädlingen af grannlagen het ej böra fortsätta sin frågan, utan sade i stället: