ken utsigt att på afvagar och genom halfmesyrer förderfva reformplanen, göra den i verkställigheten oduglig, och reducera den till en ömklighet. Perspectivet till en sådan utgång har redan blifvit öppnadt af Finance Comiten genom dess omogna förslag om en tillverkningsskatt af blott 6 eller 8 sk. pr. kanna, och om controller för skattens utgående ännu mindre tillfredstallande. Skall något tillfyllestgörande resultat uti denna fråga vid den nu instundande riksdagen vara att hoppas och vänta, så måste opinionen derförinnan blifva enig icke blott om saken i allmänhet eller ändamålet, utan äfven om sållet och medlen för reformens utförande. Hvad händer annars? Det kommer att gå med denna fråga, just som med representationsfrågan och så många andra reformfrågor. Lifvade af den goda anda som nu råder och drifne af den vind som blåser, skola pluraliteten af riksdagsmän samlas med den bästa vilja och ett verkligt nit för saken. Men ingen eller högst få hafva tänkt på sattet, huru det sannerligen invecklade och icke lätt lösta problomot skall redas. Hvar och en improviserar då för ögonblicket sitt projekt, eller rättare sitt hugskott, utan att hafva i dess detaljer och svårigheter öfvervägat frågan. Häraf uppstår genast splittring; de enskilta intressena begagna sig deraf för att öka förbistringen, partianda och ståndsafvund blanda sig deri och drifva villervallan till sin höjd; och så slutar allt med en syndaflod af ord och prat, och nationens förhoppningar på ett resultat af det ändlösa gralet blifva, såsom vanligt gäckade. För att afvända ett så bedröfligt slut kan derföre ingenting vara angelägnare, än att opinionen ulan dröjsmål får en riktning jemval til frågan om såtet och att discussion d rom öppnas. Hushållningssällskaper och kommunalstyrelser kunna likasom enskilte medborgare gifva väckelse härtill, och Tidningspressen åligger det företrädesvis att inleda en sådan discussion. I det stadium frågan nu befinner sig, och då blott några få månader återstå innan riksdagstrumpeten skallar, får ock snart sagdt intet ögonblick förloras, derest discussioner och den deraf väckta allmänna eftertankan skola förmå leda meningarne till någon enighet i afseende på sättet och medlen för reformen, hvilket som sagdt är, utgör en conditio sine qua non för att någon reform, som förtjenar detta namn, möjligtvis skall kunna komma till stånd. Åtminstone i en punkt synes ock frågan om sättet för reformens utförande böra tagas i betraktande utaf de petitionärer bland arbetsklassen, som nu ämna att med petitioner i frågan vända sig till regeringen. En branvinstillverkningsoch försäljningsskatt, som i någon mån skall uppfylla ändamålet att genom den rusgifvande dryckens större dyrhet minska en omåttlig njutning af densamma och sätta gräns för fyllerilasten och deraf följande elände, måste till det minsta göra bränvinssupen en och en half a två skillingar riksgalds dyrare. Om arbetaren nöjer sig med en sup om dagen, så kan ock ingen anklaga honom för omåttlighet, och ej heller kunna derutaf för honom några — —— . 5