gånger vände sig Clara om och hviftade med näsduken, erhållande samma slags svar tillbaka; — ändtligen försvann hon och hennes ledsagare ur deras åsyn, vid det de veko af åt en annan gata. i Ä Den friska morgonluften aftorkade snart tårarna på Claras kinder, och kommen ut på stadsgärdet, der lärkorna jublade mot skyn, kände hon sig andas så lätt, som om verlden icke mera för henne hade några sorger. Från Malmslätten, der Lifgrenadier-regementerna hade sitt öfningsläger, hördes hvirflarna från trummorna — det slogs reveil, och, komne litet längre fram, kunde de begge vandrande höra den högtidliga morgonpsalmen, som med fromt hjerta uppstämdes af de ärliga krigarne. Malmskogen hvimlade af tusentals vingade innevånare, som hvar på sitt vis tolkade sina ömma begär, den praktfulla blomstermattan utbredde sin vackra exposition af Floras skatter, invirkade i millioner glittrande daggperlor, och en strålande Junisol medförde friska morgonhelsningar från Hindostans och Tibets glödande dalar, dem hon nyss belyst. Framkomne till slätten, funno de begge vandrande regementerna i full excercis, men det enas musik-korps samlad vid paviljongen vid vägen, der den utförde åtskilliga muntra stycken, till sin chefs ära och förlustelse, hvars födelsedag de firade. Clara hade aldrig förr hört någon fullständig regements-musik, och hon fängslades helt och hållet af de martialiskt glada tonerna. Ett antal permitterade af manskapet Syntes dels kommande från det inre af skogen med knippor af friskt löf och granris, dels voro de sysselsatte att anordna dessa till en pyramid, hvarest om aftonen den afhållne chefens namnchisser skulle synas ofvan en krans af blankskurade gevärspipor och bajonetter. Allt var gladt och lifvadt, och den utlofvade extraförplägningen, som om aftonen, då det äfven skulle bli dans,