Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1853, sida 2

mycket inskränkt verkningskrets, hvarförutan äfven inom denna, talrika återsall ägt rum, sedan den sörsta hänförelsen upphört. . Hvad vi i dess ställe hafve att påpeka och föreslå såsom det första nödvändiga, och jemväl såsom någonting på en gång vida lättare att genomföra, än bemödanderna att åstadkomma löften om absolut afhållande från bränvin, är: att afstå från aplitssupen och bränvinsborden vid mältiderna. Det är ju tydligt, att hvarje beslut på lagstistningens väg, vare Sig att fördyra bränvinet eller inskränka tillverkningen eller försäljningen deraf, måste grunda sig på öfvertygelsen derom, att det myckna dagliga ssupandet såsom vana är det, som bade åstadkommer den stora bränvinsåtgången och leder till sylleriet: att det säledes egentligen är denna vana, som arbetar på att förstöra Sjelsva folket till helsa och välfärd, som försvagar de lefvande familjfäderna och gör det kommande slägtet klenare och uslare och som till en stor del tillbakahåller den ekonomiska förkofran hos folket i allmänhet, hvilken borde utgöra resultatet af ett långvarigt fredslugn. . Men för att komma ifrån vanan af det dagliga supandet kan icke finnas någon mera direkt utväg, än att börja med att afskaffa aptitssupen såsom sed bland de förmögnare klasserna; dels derföre, att det är obestridligt, att alla dessa aptitssupar sammanlagdt uppgå till ett högst betydligt belopp, och dels emedan ingenting kunde vara så egnadt att genom exempel bibringa den stora massan den öfvertygelsen, som flertalet bland densamma ännu icke har, att bränvinet hvarken utgör någon behöflig eller i allmänhet ens nyttig ingrediens vid måltiderna eller befordrar matSmältningen; en sanning, som väl redan är antagen och bevisad inom vetenskapen, men ännu icke hunnit nedtränga till den lägre folktron och knappt lärer göra det, förrän aptitssupen allmänt försvinner inom de bildade klassernas hushåll. Den som allvarligt och uppriktigt vill bidraga till . minskande af bränvinskonsumtionen och icke endast sör att följa med en vindflägt för dagen deltager i ropet mot bränvinet, mäste derföre estertänka, att en stor sak för fosterlandet icke kan tillvägabringas i detta hänseende, med mindre än att hvar och en för sig är villig att lägga sin skärf på fosterlandets altare, det vill säga är färdig till någon uppoffring, hvilken i detta fall för de bemedlade klasserna är ganska ringa, helst en ekonomisk besparing tillika derigenom vinnes. Ett motsatt handlingssätt skulle hafva nog mycket tycke af skrymteri. Ty hvad skall väl den mindre bemedlade, hvars tillgång till bränvinet man vill! inskränka, för att hämma superiets skadliga följder, kunna kalla det annat än skrymteri, om han ser att den förmögnare, som både genom uppfostran och sam hållsställning bör stå öfver honom i själsstyrka, och genom tillfället att förskaffa sig en sundare och mera saftig mat, äfvensom öl eller vin, är mindre i behof af supens lockande men farliga retningsmedel. Vår afsigt är icke nu att lemna en genomförd afhandling om nyttan af aptitssupens och bränvinsbordens afskaffande, utan endast att antyda, hvarföre detta steg synes utgöra en conditio sine qua non — ett oundgängligt vilkor för att komma vidare framåt i bemödanderna mot bränvinet. Man kan icke dölja för sig sjelf, att äfven denna reform ingalunda är lätt, emedan ett stort antal af dem som pestera mot bränvinsfloden, det oaktadt med stor förkärlek hänga fast med sin böjelse vid aptitssupen; men då Sverige numera är det enda land, utom Ryssland, hvarest bränvinsbord och aptitssupar nyttjas, så ligger äfven deri ett oemotsägligt bevis, att de alls icke äro hehöfliga, och då denna blott sedan de sista etthundra åren tillkomna plägsed eller ovana, såsom den oftast och öfverallt framstående anledningen till bränvinssupandet, kanske mera än allt fylleriet ådrager svenska folket namnet af ett supande folk och den derifrån oskiljaktiga missaktning i andra nationers ögon, under det svenska namnet annars i flere hänseenden är värderadt ), så borde äfven nationalstoltheten resa sig till bundsförvandt för denna oseds afskassande. På grund häraf föreslå vi såsom både ändamålsenligt och följdriktigt, att hvar och en, som yttrar sig för nödvändigheten af hvilken åtgärd som helst i lagstiftningsväg till minskning af vare sig tillgången på eller åtgången af bränvin, med detsamma må anses hafva uttalat den öfvertygelsen att bränvinet såsom bihang till måltiderna, det vill säga aptitssupen med tillhörande brånvinsbord, må bertlåggas, och må bevisa denna öfvertygelse med sitt eget exempel; äfvensom att den blisvande agitationen må rikta sig allvarligt åt denna reform samtidigt med en reform i lagstiftningen, såsom varande fullt ut af lika vigt med den sednare. ) Det kan ej vara ur vägen att i detta afseende nämna såsom exemnel aft väåragen 2 att viccot hatall I N