Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1853, sida 2

het gifvit henne rekommendationsbref till en aslägsen slägting, der de trodde att hon under tiden kunde bli emottagen sör ingen, eller åtminstone ringa betalning. Hennes afresa var utsatt till dagen derpå, och hon var just inne hos fru Hagren för att emottaga rekommendationsbrefvet. Detalningen för öfversättningen, utgörande omkring etthundrade riksdaler riksgälds, nade hon redan uppburit. Dörren stod öppen till yttre rummet, der gubben Hagrån satt och läste korrektur — en förrättning, hvarvid Clara äfven under tiden fått vänja sig, och som kom henne till nytta. På en gång hördes en knackning på dörren till förstugan. — Stig in! sade den gamle boktryckaren, i det han sköt ner glasögonen, för att se hvem den ankommande var. Dörren öppnades, ett par steg hördes. — Förlåt, men jag såg en boktryckarskylt . . . jag är alldeles obekant i staden . ... förmodligen skulle jag här kunna få adress på hvar någon bokbindare bor. Jag har varit nog lycklig att på en auktion kom -: ma öfver Wolfs Muscum der Alterthumsvissenschast; men den är illa medsaren, och ... Clara hade med mycken uppmärksamhet lyssnat till denna röst. Glömmande att någon mera var i rummet, sade hon halfhögt för sig sjelf. — Det är han ... det är han ... ja, det är han! bon nalkades dörren — inom ett ögonblick lågo Clara och Reinius i hvarandras armar. Begge greto, och kunde på en lång stund icke tala. Sedan den första känslouppsvallningen lagt sig, och Clara återkommit till besinning, ansåg hon sig böra bedja de tvenne vid denna scen närvarande personer, som deruti måste finna någonting underligt, om ursäkt; men en helt kort förklaring om det förhållande,