Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1853, sida 1

— Ack, Gustaf! sör hvem skulle jag vilja ha tillgisvenhet om inte för dig? Hur lycklig måste icke den qvinna bli, som en gång blir din maka! ... Hur asundsvärdt, att få räkna dina föräldrar för sina! Jag, jag kan det icke. — Emedan du icke älskar mig? — Emedan jag icke älskar dig . . emedan jag icke kan älska mer än en. Och säg mig, — til:ade hon efter en paus, — skulle du vilja, att jag vore din maka, om du inte visste, att du vore ensam om mitt hjerta? Min tro kan jag skänka dig, med visshet att den ej skall brytas; men vore du lycklig, om du visste att mina tankar följde en annan? Den tro, som bryts, sker det blott genom att fela emot lagarne, emot sedereglorna? är icke hvarje tanka på en annan en bruten tro? — Jag högaktar dig, — sade den unge mannen, nästan högtidligt, — jag högaktar dig, ehuru jag kanske finner dina grundsatser nog stränga. — Vid närmare pröfning skall du ej finna dem så. Jag talar nu inte om dessa flyktiga tycken, som kunna uppstå unga personer emellan; . . . man kan finna än den ena, än den andra hygglig, kanske till och med intagande . . . att taga Sig anledning till svartsjuka för sådant, är endast narraktigt . . . nej, det är om kärleken, om kärleken som slagit rot jag talar . . . om kärleken, som brinner i hjertats allra heligaste, der det icke finnes altare, finnes låga för mer än en . och sviker man denna kärlek, så kan man lika gerna svika sin religion, Sin Gud. — Jag tackar dig, Clara! — sade Gustaf, i det han steg upp, — för detta öppna språk. Att i denna stund begära din wvänskap, skulle vara ett hån emot mig sjelf . . . Min kärlek skall jag söka att glömma ... men ett kan du icke neka mig — det att alltid af mig vara tillbedd.