Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1853, sida 2

Ä da vännerna, de hulpne kanske, (sedan hjelparen är död), för att visa verlden att de varit allt af sig sjelfsve — håna välgörarens minne. Prosten Fröst har, säger man, hindrat inventeringen. Detta bevisar ett grost formsel hos hans medbröder i direktionen lika mycket som det visar förtroende till Frösts ord. Här tyckes saken vara mycket enkel. Den förrymde Möller kunde omöjligen våga att endast på Frösts auktoritet länsa kistan på reverser m. m. — Skulle han vågat det, så måste han också hafva ansett hela den öfriga direktionen för pura nattmössor. Således lär saken hänga helt enkelt derpå att Möller bedragit Fröst liksom alla andra. I de uttagna och belånade reversernas ställe kunde Ju någorlunda väl eftergjorda kopior ligga i kistan, att granska, om direktionen skulle falla på det orådet. — Dessa har Fröst sett och ej misstänkt bedrägeriet. När Möller skulle rymma var det dock nödigt att få bort dessa ceftergjorda reverser och derför passade han på att i Frösts sista dagar begära nyckelen. Vi veta ej om det så förhåller sig; men det är ganska troligt och långt troligare än att en för öfrigt ädel, flärdfri och en hel lefnad pröfvad och ren befunnen man skulle vara en gemen tjuf, som bestal värnlösa, fattiga enkor — d. v. s. begick ett af de svartaste brott någon kan begå, och så skuldbelastad med mod och förtröstan beredde sig att dö. Sedlarne äro belånta hos stadsmäklaren Holm. Denne man är icke så sattig som Fröst o h man har ej ens srågat hr Hoom om han icke sann det en smula kuriöst att redogöraren i en kassa belånade kassan tillhörande handlingar utan direktiorens medgifvande. Det är klart att hr Holms åtgärd är fullt laglig — derpå tviflar ingen och hr Holm, som är frisk och rask kan ej åläggas att vara lika misstänksam som man fordrar att den döende Fröst, som ej var affärsman, skulle varit; men han har en förmån, som Fröst saknar, den att lefva och ej behöfva försvara mera än — Sin lagliga rätt. Insändaren kände ej prosten Fröst personligen; men han har skrifvit dessa rader för att påminna om att vi i allmänhet skola akta oss för alla moralisha öfvertygelser och om två sådana komma i hvar sin vägskål — att det är skäl att låta den öfvertygelse som grundar sig på en mångårig pröfning af en menniskas allo handlingar, väga mera än den, som kan alstras af en lös misstanka och allraminst då frågan är om en händelse der slipade skä mar fått att göra med en ädel, ingenting misstänkande menniska. Gud dömmer dock sin dom utan att vi hjelpa till. N.